Ibland känner jag mig bara så helt otrendig. Stannade till i "Pocket Shop" härom dagen och såg att det fanns påfallande många titlar som basuerade ut ett och samma ord: Ego! De stod där på rad "Ego Girl", "Ego Woman", "Egoboost".
Och bara nån timme senare sitter jag på tåget och läser en artikel i tidningen Kupé om Blondinbella som skrivit "Egoboost" Där beskrivs att nu räcker det inte längre med individualism. Nu ska det vara ego! Som om det skulle vara nåt positivt, coolt, trendigt.
Jaha...
Naturligtvis vill Blondinbella provocera, sticka ut hakan, vara lite fräck och vågad. Befria oss från jante. Så att vara "ego" är tydligen det som är inne.
Nu har jag inte läst böckerna, så jag vill inte kategoriskt döma ut dem. Men jag vill ändå uppmärksamma denna trend och tror det säger nåt om vårt samhälle. Något tragiskt.
Problemet är att detta ego-tänkandet går helt på tvärs med våra livsförutsättningar på planeten, där den huvudsakliga insikten vi behöver ta till oss är att allt hänger samman och att allas våra öden är sammanvävda i en global livsgemenskap. Ego-tänkandet förstör också förutsättningarna för att växa som person på ett djupare existentiellt plan. "Egoboost" sägs syfta till att stärka tjejers självkänsla. Och nog måste jag medge att det är ett försonande drag att boken skrivs av en tjej för (huvudsakligen) andra tjejer. Ofta är det just männen som tillåtits göda sitt ego, medan kvinnorna/tjejerna varit de som skall passa upp, understödja, och därmed försakat sina egna drömmar. Men är vägen till ökad självkänsla verkligen detta hyllandet av egot? Knappast. Tvärtom leder det oss in i en ensamhet och en press som för de flesta blir övermäktig.
Rädslan av att inte "vara nån" kan säkert gripa tag i många av oss. Men lösningen kan inte vara en neurotisk självfixering. Tvärtom är det ju orsaken till problemen.
Det är lätt att fastna i en fälla mellan två obehagliga alternativ. Å ena sidan att desperat kämpa för att "vara speciell", att "vara nån",en kamp som ofta kan vara oerhört slitig, där man måste hålla sig ovanför vattenytan för att inte sjunka ned i det andra alternativet: att tillhöra den trista, grå, meningslösa "massan". Men båda dessa alternativ - den hårda pressen när man kämpar efter att vara nån och tomheten i att känna sig tillhöra en anonym grå massa - utgår från samma grundläggande rädsla. De är två sidor av samma mynt.
Men det finns ett tredje alternativ. Att släppa taget och lita på att denna kapitulation kommer öppna en ny stig för oss, bortom den "grå massans" hukande under stelnade normer och förväntningar, och bortom den frenetiska kampen för att "vara nån". En stig som uppenbarar en tillitsfull individualitet som har sin grund just i våra ömsesidiga beroenden, och som hittar sin existentiella bas i att tillhöra ett större sammanhang och att tjäna detta större sammanhang. Detta sammanhang som vi kallar Livet. Att tjäna behöver inte innebära att huka sig, att krympa sig, eller att gå genom livet bärandes på jantelagens ok. Att tjäna livet är det största vi kan göra, och det fantastiska är att vi alla kan göra det i vår vardag på tusen och en olika sätt. Detta är den viktigaste uppgift vi kan ha, och att göra det kräver varken karriär, status eller att vi konkurrerar med andra. Livet finns överallt, omkring oss och inom oss, och att kärleksfullt uppmärksamma det och tjäna det kan vi göra utan ett maniskt "boostande" av egot.
Jag må vara otrendig. Men de kriser som skakar världen tror jag visar att vi är i starkt behov av ett annat sätt att leva, bortom det självförhärligande egots begränsade horisont. Att göra "egot" till det stora slutmålet och det stora idealet kan i slutändan bara leda till förstörelse. Av andra såväl som av oss själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar