Mp:s förslag till partiprogram – ett antropocentriskt
ställningstagande?
Den grupp som tog fram miljöpartiets
förslag till nytt partiprogram valde att inte ha ett enskilt avsnitt om den
gröna ideologin, utan ville ha de ideologiska delarna inbakade i resten av
texten. En fördel med detta är att det ideologiska blir mer integrerat med den
faktiska politiken. Nackdelen är att de ideologiska perspektiven kan bli svårare
att få syn på. Men de finns naturligtvis där. Det gäller bara att granska
texten och lyfta fram de värderingar och ideologiska utgångspunkter som ligger
bakom formuleringarna.
Jag kommer här diskutera förslaget utifrån
ett systemkritiskt och ekofilosofiskt perspektiv. Jag kommer lyfta fram vissa värdeladdade
nyckelord som förekommer i förslaget för att undersöka hur de används och vad
de kan säga om miljöpartiets ideologiska botten. En återkommande fråga kommer
vara – är miljöpartiet på väg att bli ett tydligt antropocentriskt parti som enbart
sätter människan i fokus och som marginaliserar alla de andra varelser vi delar
planeten med? En annan fråga är hur systemkritiskt Mp kan sägas vara om
politiken byggs på detta förslag till partiprogram. Det är inte alltid lätt att
se de begränsningar som antropocentrismen låser in oss i, eftersom det är ”sanningar”
som tagits för givet under så lång tid i vårt samhälle. Men jag hoppas att det åtminstone finns en vilja hos miljöpartiet att frigöra sig
från antropocentrismens begränsade horisont, och istället föra fram en ideologi
och en politik som utgår från ekologismens mer djupgröna perspektiv.
De nyckelord jag kommer fokusera på i texten är: Solidaritet, egenvärde, frihet, demokrati, rättigheter, livskvalitet, helhetssyn och maktanalys. Jag kommer undersöka vad Mp i sitt förslag till partiprogram tolkar in i dessa ord, och föreslår vad jag menar är alternativa, mer ekologistiska/djupgröna tolkningar.
Solidaritet
Detta ord har varit en grundstomme för att
uttrycka miljöpartiets ideologi under lång tid. Ideologin har beskrivits som
baserad på tre (tidigare fyra) solidariteter. Så här står det i förslaget till
partiprogram:
Vi vill leva i samklang med naturen, med
insikt om vårt djupa beroende av varandra och med respekt för våra barns rätt
till ett gott liv. Vi vill vara en röst för dem som inte kan göra sina röster
hörda. Denna gränslösa solidaritet kan uttryckas trefaldigt:
·
Solidaritet med världens alla människor
·
Solidaritet med djur, natur och det ekologiska
systemet
·
Solidaritet med kommande generationer
Vackra och inspirerande ord som talar
om samklang, beroende och respekt, och med en solidaritet som sträcker sig in i
framtiden och bortom vår egen art. Om vi ser på de tre solidariteterna kan vi
konstatera att de ser likadana ut som i tidigare partiprogram, men med en
skillnad. De står nu i en annan ordning. I tidigare versioner av partiprogrammet
stod solidariteten med djur, natur och det ekologiska systemet först, följt av
solidaritet med kommande generationer. Solidaritet med världens alla människor
stod på tredje plats. Varför har de ändrat ordningen? Jag har mina misstankar.
Jag minns en utfrågning av Maria Wetterstrand på TV där de ifrågasatte att MP
hade solidariteten med naturen före solidariteten med människor. Hon försvarade
sig med att det inte var en rangordning, men frågan var uppenbarligen obekväm.
Jag håller med Maria om att det inte skall ses som en rangordning av vad som är
viktigast, men däremot tycker jag att den gamla ordningen på solidariteterna
förmedlade något viktigt. Den tog upp solidariteterna i en sådan ordning att de
som mest blivit osynliggjorda av andra politiska ideologier var de som Mp lyfte
fram först. Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet stod först,
inte för att naturen ansågs mer värd än människan, men för att det inte finns
någon annan politisk ideologi som solidariserar sig med dem. Kommande
generationer är också en grupp som relativt ofta ignoreras av andra politiska
ideologier, medan någon form av solidaritet med världens alla människor
omfamnas av de flesta politiska ideologier (förutom Sverigedemokraterna) –
åtminstone i teorin. I den tidigare ordningen ställde Mp alltså de mest
marginaliserade och osynliggjorda grupperna först. Det nya förslaget ställer
istället solidaritet med världens alla människor först. Hur kommer de kunna motivera
det? De kan naturligtvis – som Maria Wetterstrand sa på TV – säga att punkterna
inte är rangordnade. Men då undrar jag varför de i så fall tyckte det var
viktigt att ändra ordningen. Det finns kanske då bara ett skäl att anföra: Att
det handlar om hur Mp värderar olika grupper. Och att nu levande människor
anses gå före kommande generationer och naturen. Trots att solidariteterna i
sig uttrycker värderingar som är icke-antropocentriska så frågar jag mig om ändringen
av ordningen i vilken de står berättar om en förskjutning mot ett mer antropocentriskt
perspektiv?
Egenvärde
Egenvärde är en term som diskuterats
livligt inom miljöetiken. Att någonting har egenvärde betyder att det ses som
värdefullt, oavsett dess nytta för någon annan. När det talas om naturens
egenvärde så handlar det då om åsikten att naturen har ett värde, oavsett dess
nytta för oss människor. Ställningstagandet att naturen har ett egenvärde har
ofta setts som definierande för en ekologisk etik och grön ideologi. Sedan
länge har miljöpartiet också i sitt partiprogram haft med en skrivelse som slår
fast ställningstagandet att naturen har ett egenvärde. I det nya förslaget till
partiprogram däremot, så har detta tagits bort.
Jag har endast hittat en passage där ordet egenvärde förekommer:
Alla djur har ett egenvärde, oavsett deras
nyttighet för människan.
Miljöpartiet verkar ha ändrat sig,
från att vara ett parti som anser att allt levande har ett egenvärde, till att
enbart djuren har det. Det innebär ett paradigmskifte, där partiet lämnar det
djupgröna ekosofiska tänkandet till förmån för ett snävare djurrättsligt
perspektiv som exkluderar en majoritet av jordens arter, individer och
ekosystem från moralisk hänsyn. Bättre djur än bara människor såklart, men ur
ett ekologistiskt perspektiv ändå mycket problematiskt. Argumentationen för
biologisk mångfald bygger i partiprogrammet helt på antropocentriska argument. Visserligen
talas om vår kärlek till naturen och naturen som en frizon där vi påminns om
vårt ursprung och den plats vi alla kan kalla hemma. Det är fina ord, och sanna,
men helt inriktat på naturens psykologiska värde för oss människor. Och när
författarna i stycket nedanför beskriver hotet mot den biologiska mångfalden,
då beskrivs utdöendet av arter inte som tragiskt för arternas och naturens egen
skull, utan för att ”ekosystemtjänsterna” förloras och därmed naturens funktion
som ”helt avgörande för vår ekonomi och vårt välbefinnande på lång sikt”. Det
är alltså naturens instrumentella värde för människan som ensidigt betonas,
viktiga värden förvisso, men en respekt för naturens egenvärde lyser med sin
frånvaro.
Frihet
I kapitlet om människan läggs en enorm
betoning på frihet. Frihet beskrivs som omistligt och centralt, men begreppet
frihet innefattar endast frihet för människor och anses uppenbarligen inte som
applicerbart på resten av naturen och dess varelser. Många miljöfilosofer menar
dock att begreppet frihet kan användas för att formulera vår etiska relation
till naturen. I en mindre antropocentrisk tolkning kan givetvis
frihetsbegreppet innefatta andra varelser än vår egen art. Friheten att leva,
friheten att blomstra, friheten för alla varelser att följa sina evolutionära
utvecklingsvägar. En sådan tolkning av begreppet frihet kräver att vi ser
människans relation till naturen som en maktrelation, där vår civilisation
utövar dominans över jordens andra arter på ett sätt som ofta berövar dem deras
frihet. Jag ser den gröna ideologin som en ideologi för frigörelse. En
frigörelse som inkluderar men som går bortom människan. En frigörelse som låter
alla varelser blomstra. En sådan syn hittar jag tyvärr ingenstans i
partiprogrammet. Beror det på att de som skrivit partiprogrammet inte håller
med om möjligheten att låta frihet inkludera andra varelser, eller beror det
mest på tanklöshet och gammal antropocentrisk vana?
Demokrati
Demokrati är ett annat begrepp som
används flitigt. Förslaget vill förnya demokratin genom att utveckla former för
mer deltagande demokrati. Men det finns även en stor ekologisk potential i
demokratibegreppet som går partiprogramsgruppen helt förbi. Statsvetaren och
djupekologen Robyn Eckersley har i sin bok ”The Green State” förordat en grön
demokratimodell, en ekologisk demokrati. En vanlig definition av demokrati är
att alla de som är potentiellt påverkade av en risk skall
ha någon form av meningsfull möjlighet att delta eller annars bli
representerade i skapandet av den politik och de beslut som skapar denna risk. Kärnfrågan
som den gröna demokratisynen vill lyfta fram är vad vi menar med ”alla”. Är det
bara nu levande människor i det egna landet över arton år? Det är så det ser ut
i den gängse demokratiteorin – och praktiken. En grön demokrati har ett långt
mer generöst perspektiv. Möjligheten att delta eller annars bli meningsfullt
representerad bör gälla alla de potentiellt påverkade, oavsett social
klass, kön, geografisk härkomst, nationalitet, generation eller art En genuint
grön demokratimodell vill alltså i de beslutande organen ge röst åt barnen,
människor i andra delar av världen, naturen och kommande generationer. De
påverkas i allra högsta grad av våra beslut, men ignoreras konsekvent i den
politiska processen. Det är bara att konstatera att miljöpartiet inte tar vara
på den gröna möjligheten att utmana det människocentrerade politiska system vi
skapat, utan fortsätter på den traditionella linjen att exkludera stora grupper
(kommande generationer, människor i andra delar av världen, icke-mänskliga
varelser) från politisk representation. Det finns naturligtvis en stor
diskussion om hur en politisk representation skulle se ut i praktiken, och till
viss del förespråkar Mp redan vissa sådana former, exempelvis genom att
djurrättsföreningar sitter med i djurförsöksetiska nämnder för att företräda
djurens intressen, eller att återinföra djurskyddsmyndigheten, eller att
miljöbalken öppnar för att miljöorganisationer skall ges utrymme att föra ”miljöns
talan”. Det handlar om att väva vidare på dessa utvecklingar och framförallt:
att integrera dem inom ramen för en förändrad syn på vad demokrati- en grön
demokrati - kan innebära.
Rättigheter
Idag växer
en global folkrörelse fram som lyfter frågan om naturens och moder jords
rättigheter. Det är en rörelse som börjat få genomslagskraft i de politiska
institutionerna. Flera kommuner i USA har befäst lokala ekosystems rättigheter i
sina förordningar, och erkänner där deras fundamentala rättighet att existera
och blomstra. Länder som Ecuador och Bolivia har befäst Moder Jords rättigheter
i konstitutioner och lagar. Det pågår ett intensivt arbete för att FN skall
anta en deklaration om naturens rättigheter.
Att
erkänna att naturen har rättigheter innebär att lämna ett antropocentriskt
perspektiv där endast människor tillerkänns rättigheter. Det innebär givetvis
inte att naturen har samma sorts rättigheter som människor. Träden har
trädrättigheter, våtmarker har våtmarksrättigheter, fåglar har
fågelrättigheter, människor har mänskliga rättigheter. Det centrala är dock att
naturen, jorden och dess varelser får en status som juridiska personer, inte
bara naturresurser. I dagens system är det bara mänskliga individer samt
företag som kan räknas som juridiska personer.
Tal om
rättigheter hittar vi på många ställen i partiprogramsförslaget. På ett ställe
talas om djurens rätt att bete sig naturligt och slippa utsättas för lidande,
men annars är hela texten inriktad på mänskliga rättigheter. Naturen och jorden
beskrivs konsekvent ur ett resursperspektiv, som något som endast har ett
instrumentellt värde, utan egenvärde, utan rättigheter. Vi kan konstatera att
den spirande rörelse som arbetar för naturens rättigheter inte fått genomslag
inom Miljöpartiet. Mp missar möjligheten att vara föregångare inom detta
spännande och omvälvande paradigmskifte. Programmet får också problem då det
betonar alla människors lika
rättigheter. Här verkar de blanda ihop rättigheter och värde. Att anse att alla
människor har lika värde är en sak, att mena att ”alla ska åtnjuta lika rättigheter och möjligheter oavsett kön,
etnicitet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet,
könsuttryck eller ålder” blir väldigt märkligt. Lika rättigheter oavsett
ålder? Ska en femåring ha rösträtt? Ska en tioåring få rättigheten att köpa ut sprit
på systemet?
Livskvalitet
I
förslaget till partiprogram står det:
Livskvalitet är en vidareutveckling av välstånd och välfärd som
varit överordnade politiska mål de senaste hundra åren. Livskvalitet sätter
människors behov och önskamål i centrum – vilket skapar högre kvalitet. Det kan
till exempel röra sig om önskan om god miljö, gemenskap, uppskattning,
meningsfullhet och självförverkligande.
Det goda
med denna betoning på livskvalitet är den kursändring som beskrivs, från fokus
på ökat välstånd till att inbegripa mer immateriella värden som inte är lika
länkade till ökad konsumtion och produktion. Men utifrån analysen av förslagets
antropocentrism så kan vi se att det är just och enbart människors behov och önskemål som ska stå i centrum och som skall
vara det överordnade politiska målet. Hur är det med alla andra varelsers behov
och önskemål?
Helhetssyn
och maktanalys
I partiprogramsförslaget
talas om helhetssyn och alltings beroenden. Här skrivs till exempel:
För den gröna ideologin är det viktigt att beskriva både
människors förhållande till varandra och vårt beroende av allt det som vi har
omkring oss.
Men analysen
verkar röra sig på ytan, som en poetisk fernissa, medan den djupare förståelsen
för vårt beroende av jorden och varandra är begränsad. När grunden för vårt
välstånd beskrivs så hörs helt andra tongångar:
Sveriges välstånd och välfärd bygger ytterst på välutbildade och
arbetande människor, på ett mångsidigt och tekniskt högt utvecklat näringsliv
stöttat av en fungerade välfärdssektor.
Och på ett
annat ställe i texten:
Det är människan som är ekonomins grund och måttstock
Jag skulle
vilja ställa en fråga till textförfattarna: Bygger inte vårt välstånd, välfärd och ekonomi ytterst på jorden, på fungerande
ekosystem, på alla de finkänsliga beroendena i livsväven? Och är vårt välstånd
ur ett historiskt perspektiv inte även grundat i en ojämlik tillgång till och
exploatering av jordens resurser, där fattiga länder i syd blivit
råleverantörer åt rika länder i nord?
Ur ett
maktkritiskt och holistiskt perspektiv tycks partiprogrammet många gånger synnerligen
naivt.
I texten
ifrågasätts visserligen det ekonomiska systemets kortsiktighet, men kapitalismen
som det system som konsekvent gynnar detta kortsiktiga konkurrenstänkande,
nämns inte ens. Det finns ingen systemanalys kring makt, inte heller
ekofeminismens analyser kring intersektionalitet, som belyser hur olika
dominansstrukturer hänger samman och stärker varandra, uppmärksammas.
Omvärldsanalysen och systemanalysen är tämligen mager.
Detta
gäller därför, föga förvånande, även tillväxtkritiken. Visserligen skrivs flera
gånger i texten om att vi behöver ändra och minska vår konsumtion. Men när
tillväxten som grund för ekonomin beskrivs då beskrivs det såhär:
En tillväxt som bygger på ständigt ökad konsumtion och ett ökat
uttag av jordens resurser föröder vår miljö och begränsar möjligheten för
kommande generationer att leva ett gott liv. En sådan tillväxt på en begränsad
planet är varken möjlig eller önskvärd. Därför arbetar vi för en omställning
till en hållbar ekonomi.
Så långt
sträcker sig alltså tillväxtkritiken. Det är tillväxtens innehåll som
kritiseras, men det finns inget ordentligt ifrågasättande av ständig ekonomisk
tillväxt i sig. Mycket tyder på att idén om hållbar tillväxt är en illusion och
att vi behöver finna fram till andra former av ekonomiska system som inte är
beroende av ständigt ökad tillväxt. Av detta perspektiv – en radikal
tillväxtkritik som brukar anses som en av de mest centrala punkterna i en grön
kritik av dagens ekonomiska system – finns ingenting i miljöpartiets förslag
till partiprogram.
Slutsats
Vad blir
då min slutsats kring detta föreslagna partiprogram?
I
partiprogramstextens slutord står det:
Den gröna vägen handlar inte om vi och dem. Den handlar inte om
egoism. Den handlar om att se till helheten.
Om texten
bara själv kunde leva upp till detta! I liggande version ser vi konsekvent en
uppdelning – mellan människan och naturen. Människan tillerkänns frihet,
rättigheter, egenvärde, demokratisk delaktighet. I viss mån tillerkänns även
djuren egenvärde och vissa rättigheter. Men resten av naturen betraktas enbart som
en resurs för oss människor och inte så mycket mer. Genom denna skarpa
uppdelning i vi och dem sällar sig miljöpartiet till en lång dualistisk
idétradition i västerlandet, en idétradition som kanske kan ses som själva orsaken
till de omfattande utmaningar och ojämlikheter vi ser omkring oss.
Vi ser
också ett partiprogram utan någon som helst analys kring den globala
kapitalismen och dess inneboende logik. Tillväxten ifrågasätts bara på ett
ytligt plan, och en sammanhängande maktkritisk diskussion saknas. Den bestående
känslan blir ett naivt förslag som vill ha ”en värld där alla kan må bra och
trivas med sina liv”, men som inte förmår se de systemens underliggande logik.
Finns det
inget hoppfullt att säga då? Jo, partiprogrammets sista rader:
Vi får aldrig glömma att förutsättningslöst stanna upp, reflektera
och ifrågasätta även våra egna idéer, strukturer och metoder.
Jag tror
det är hög tid för miljöpartiet att stanna upp och börja reflektera. Det finns nu
i denna tid en historisk möjlighet för miljöpartiet att bryta med
antropocentrismen och istället bejaka en mer mångdimensionell, multicentrisk
vision, där vi erkänner att det finns många olika centrum för värden, behov och
intentioner som vi kan respektera, stödja och visa moralisk hänsyn. Centrum som
når långt bortom den mänskliga sfären. Möjligheten finns att skapa ett
partiprogram som är modigt och framåtsyftande istället för anpassat och blekt.
Ta den chansen!