Som du märker bloggas det inte flitigt här. Det beror helt enkelt på att jag slutat använda denna sida som en blogg och istället enbart använder den som en sida för information om min bok.
Varför?
Jo för att jag valt att nu istället - tillsammans med andra - blogga på Nätverket Lodyns hemsida. Så om du är intresserad av att läsa mer om mina tankar kring ekopsykologi och det gröna skiftet så gör ett besök där!
Jag bloggar även på Samfundet Forn Sed Sveriges hemsida, om hednisk naturandlighet. Välkommen dit också!
Hälsningar Henrik
Det gröna skiftet
Ekologismens sex perspektiv på det gröna skiftet:
1) Den gröna förståelsen - allt hänger samman
2) Den gröna etiken - kärleken till livet
3) Den gröna maktanalysen - de sammanvävda förtrycken
4) Den gröna demokratin - att låta jordens röster höras
5) Den gröna ekonomin - ett livsbaserat perspektiv
6) Det gröna jaget - sökandet efter helhet och djup
Vad detta innebär förklaras i min bok, på denna blogg, samt i denna artikel.
1) Den gröna förståelsen - allt hänger samman
2) Den gröna etiken - kärleken till livet
3) Den gröna maktanalysen - de sammanvävda förtrycken
4) Den gröna demokratin - att låta jordens röster höras
5) Den gröna ekonomin - ett livsbaserat perspektiv
6) Det gröna jaget - sökandet efter helhet och djup
Vad detta innebär förklaras i min bok, på denna blogg, samt i denna artikel.
fredag 13 juni 2014
onsdag 17 april 2013
Yrkande om bank- och penningsystemet i Miljöpartiets partiprogram!
Detta yrkande har framförallt tagits fram av Niklas Högberg, aktiv i stiftelsen God banketik och även medlem i Lodyn. Men jag själv står bakom det naturligtvis, och det är jag som lägger fram yrkandet på miljöpartiets kongress.
Yrkande:
En hållbar ekonomi kräver att bank- och penningsystemet underordnas
samhällssystemet som i sin tur är integrerat i de naturliga systemen. En
central princip är att pengar ska skapas av transparenta demokratiska institutioner för det gemensamma
bästa, snarare än för att maximera vinster åt privata banker och finansinstitut.
Motivering:
I de flesta länder och stater har det stora ansvaret för att skapa
samhällets pengar idag överlåtits till privata, vinstdrivande
affärsbanker. I detta system skapas nya pengar när krediter beviljas
till låntagare. Det vi vanligtvis kallar pengar är alltså i princip skulder som
medborgare, företag och samhällsinstitutioner är skyldiga bankerna. I
genomsnitt utgörs endast ca 5% av penningmängden av kontanta sedlar och mynt,
resten är skulder. Bankerna har som mål att maximera vinster åt ägarna, vilket
bl a uppnås genom räntor och avgifter på deras tjänster, inte minst utlåningen.
Genom multiplikatoreffekten kan banker dessutom låna ut belopp till flera
gånger värdet av varje inlånad krona. Allt detta gör banker till stora
vinstmaskiner, vilket har ansetts gynna marknaden och samhället i stort.
Systemet har dock visat sig ha förödande destruktiva effekter och utpekas
idag som en av de främsta drivande krafterna bakom växande ekonomiska klyftor,
sociala orättvisor, konflikter, miljöförstöring liksom nedmontering av
välfärd och demokrati. Anledningen är att det i praktiken aldrig finns
tillräckligt med pengar i samhället för att betala tillbaka skulderna till
bankerna. I själva verket ökar hela tiden gapet mellan samhällets penningmängd
och skulderna som ska betalas, vilket bygger in en stress hos
individer, näringsliv och samhälle - något som i sin tur förstärker och t
o m skapar globala kriser. Detta späs på ytterligare genom att bankerna i sin
strävan efter vinstmaximering blir allt mindre benägna att återinvestera i
samhällets reella varor och tjänster, utan istället väljer att investera i den
finansiella sektorns egen virtuella ekonomi vilket i deras ögon ger
betydligt större utdelningar på kortare tid.
Bankernas behov av ständig expansion framstår idag som en viktig
orsak till de allt tätare finansbubblor som uppstår och spricker med omfattande
negativa konsekvenser för hela samhället. Deras jakt på ständigt nya låntagare
har ofta lett till en oansvarig utlåning där samhällets skulder till slut har
blivit så stora att de inte längre kan betalas - varpå bubblan brister.
Bankerna har tillåtit sig dessa risker då de i kristider räknar med att alltid
räddas av skattebetalarna, trots att deras spekulativa verksamhet allt oftare
har beskrivits som kasinospel och vadslagning. Utöver räddningsaktionerna kan
de även räkna med att ta över säkerheter för obetalda lån, vilket i praktiken
leder till att även kriserna i slutänden blir en vinstapparat för dem - på
bekostnad av samhället i stort. De drabbade är såväl enskilda som företag och
hela stater som tvingas slumpa ut sina tillgångar för att betala
skulderna. De ges ansvaret för problem som i själva verket kan spåras till ett
dysfunktionellt system.
Genom principen
att penningskapandet ska tjäna samhället snarare än bankägarna, vänds den
negativa spiralen vilket ger snabba positiva effekter såväl ekonomiskt som
socialt och ekologiskt. Principen kan förverkligas genom en rad olika
strukturer och former, inklusive men inte begränsat till olika former av gemensamt
ägda banker som eliminerar vinstmaximering och överdrivna räntor. North
Dakota är ett exempel på hur en delstatlig bank bidrar till en blomstrande
ekonomi, i samspel med traditionella lokala banker. Statligt skapade pengar har
fördelen att man kan utkräva såväl transparens som ansvar, samtidigt som
inflation förhindras när pengarna öronmärks till reella varor och tjänster.
Komplementära valutor är ytterligare ett sätt att stärka lokala ekonomier
och demokratier, inte minst i kristider. Principen om gemensamt skapade pengar
minskar även behovet av tillväxt som idag drivs på av bankernas ständiga behov
av expansion genom ökad skuldsättning. Tillväxt har sedan länge upprätthållits
genom just ökad skuldsättning hos hushållen - en självförstärkande negativ
spiral som därmed helt kan elimineras.
Yrkande för naturens rättigheter i miljöpartiets partiprogram!
Detta yrkande lägger jag till miljöpartiets partiprogramsproposition, med förhoppning om att det skall bli en del av det nya partiprogrammet.
Yrkande:
Naturen
har ett egenvärde och bör tillerkännas rättigheter på samma sätt som vi
tillerkänner människor grundläggande mänskliga rättigheter. Ekosystemen med
dess mångfald av arter har rätt att fortleva och bevara sina livsuppehållande
funktioner.
Motivering:
Industrisamhällets juridiska system
behandlar jorden och naturen som egendom, som enbart resurser att utnyttja. Men
nu växer det fram en rörelse för naturens rättigheter på många håll i världen,
baserad på gedigen forskning inom en mängd områden. Flera
kommuner i USA har befäst lokala ekosystems rättigheter i sina förordningar och
erkänner där deras fundamentala rättighet att existera, blomstra och bevara
sina livsuppehållande förmågor. Länder som Ecuador och Bolivia har befäst Moder
Jords rättigheter i konstitutioner och lagar.
Att tillerkänna naturen rättigheter innebär något av ett paradigmskifte för vårt västerländska samhälle och juridiska system. Det innebär att erkänna att våra ekosystem med dess växter, djur, vattendrag och landskapsformationer har rättigheter på samma sätt som vi människor har rättigheter - i princip får naturen en egen röst och kan försvaras i domstol av en advokat. Detta grundar sig i en systemvetenskaplig kunskap om alltings ömsesidiga beroende, där de mänskliga rättigheterna balanseras och integreras inom den större helhet som naturens rättigheter utgör.
Dagens miljölagstiftning är betydelsefull på många sätt, men den utmanar inte den grundläggande relationen mellan människa och natur, som så länge varit förhärskande i västerlandet, där naturen ses som separerad från människan och enbart ett objekt att exploatera. Naturen ses i dagens rättsliga termer som vår egendom, det vill säga i realiteten en relation där människan är härskare och resten av naturen vår slav. Miljölagstiftningen inskränker sig till att reglera hur hårt vi ska få behandla denna "slav".
Rörelsen för naturens rättigheter utmanar härskare-slav-relationen i vårt förhållande till naturen. Genom att juridiskt tillerkänna naturen rättigheter får vi som engagerade samhällsmedborgare, lokalpolitiker, miljöaktivister, ortsbefolkning, m fl. den legala möjligheten och ansvaret att genomdriva försvaret av dessa rättigheter till ekosystemens fördel inne i rättssamhället centrala instanser.
Att tillerkänna naturen rättigheter innebär något av ett paradigmskifte för vårt västerländska samhälle och juridiska system. Det innebär att erkänna att våra ekosystem med dess växter, djur, vattendrag och landskapsformationer har rättigheter på samma sätt som vi människor har rättigheter - i princip får naturen en egen röst och kan försvaras i domstol av en advokat. Detta grundar sig i en systemvetenskaplig kunskap om alltings ömsesidiga beroende, där de mänskliga rättigheterna balanseras och integreras inom den större helhet som naturens rättigheter utgör.
Dagens miljölagstiftning är betydelsefull på många sätt, men den utmanar inte den grundläggande relationen mellan människa och natur, som så länge varit förhärskande i västerlandet, där naturen ses som separerad från människan och enbart ett objekt att exploatera. Naturen ses i dagens rättsliga termer som vår egendom, det vill säga i realiteten en relation där människan är härskare och resten av naturen vår slav. Miljölagstiftningen inskränker sig till att reglera hur hårt vi ska få behandla denna "slav".
Rörelsen för naturens rättigheter utmanar härskare-slav-relationen i vårt förhållande till naturen. Genom att juridiskt tillerkänna naturen rättigheter får vi som engagerade samhällsmedborgare, lokalpolitiker, miljöaktivister, ortsbefolkning, m fl. den legala möjligheten och ansvaret att genomdriva försvaret av dessa rättigheter till ekosystemens fördel inne i rättssamhället centrala instanser.
Miljöpartisterna Valter Mutt och Annika Lillemets lade 2012 en motion om naturens rättigheter i riksdagen. Deras motion har inspirerat min skrivelse, Läs motionen. Förhoppningsvis kan detta nu bli en fråga som hela partiet driver, inte bara enskilda riksdagsledamöter.
Nätverket Lodyn som jag är initiativtagare till arbetar med frågan om naturens rättigheter här i Sverige. Jag har tidigare på denna blogg reflekterat över fördelar och brister med ett rättighetsperspektiv på naturen här på denna blogg, läs det inlägget här
Annars finns det mycket information på nätet. Besök gärna:
Ikväll lägger jag in några yrkanden till Miljöpartiets partiprogramsproposition. Det ena handlar om bank- och penningsystemet, det andra om naturens rättigheter. Jag kommer snart publicera dem även här på bloggen. Jag hoppas såklart de går igenom och blir en del av Miljöpartiets nya partiprogram, men om inte annat hoppas jag att det väcker en diskussion på kongressen. Många i miljöpartiet känner i nuläget inte ens till att det finns en rörelse för naturens rättigheter, eller hur pengar skapas av privata banker...
söndag 21 oktober 2012
Mp:s förslag till partiprogram – ett antropocentriskt
ställningstagande?
Den grupp som tog fram miljöpartiets
förslag till nytt partiprogram valde att inte ha ett enskilt avsnitt om den
gröna ideologin, utan ville ha de ideologiska delarna inbakade i resten av
texten. En fördel med detta är att det ideologiska blir mer integrerat med den
faktiska politiken. Nackdelen är att de ideologiska perspektiven kan bli svårare
att få syn på. Men de finns naturligtvis där. Det gäller bara att granska
texten och lyfta fram de värderingar och ideologiska utgångspunkter som ligger
bakom formuleringarna.
Jag kommer här diskutera förslaget utifrån
ett systemkritiskt och ekofilosofiskt perspektiv. Jag kommer lyfta fram vissa värdeladdade
nyckelord som förekommer i förslaget för att undersöka hur de används och vad
de kan säga om miljöpartiets ideologiska botten. En återkommande fråga kommer
vara – är miljöpartiet på väg att bli ett tydligt antropocentriskt parti som enbart
sätter människan i fokus och som marginaliserar alla de andra varelser vi delar
planeten med? En annan fråga är hur systemkritiskt Mp kan sägas vara om
politiken byggs på detta förslag till partiprogram. Det är inte alltid lätt att
se de begränsningar som antropocentrismen låser in oss i, eftersom det är ”sanningar”
som tagits för givet under så lång tid i vårt samhälle. Men jag hoppas att det åtminstone finns en vilja hos miljöpartiet att frigöra sig
från antropocentrismens begränsade horisont, och istället föra fram en ideologi
och en politik som utgår från ekologismens mer djupgröna perspektiv.
De nyckelord jag kommer fokusera på i texten är: Solidaritet, egenvärde, frihet, demokrati, rättigheter, livskvalitet, helhetssyn och maktanalys. Jag kommer undersöka vad Mp i sitt förslag till partiprogram tolkar in i dessa ord, och föreslår vad jag menar är alternativa, mer ekologistiska/djupgröna tolkningar.
Solidaritet
Detta ord har varit en grundstomme för att
uttrycka miljöpartiets ideologi under lång tid. Ideologin har beskrivits som
baserad på tre (tidigare fyra) solidariteter. Så här står det i förslaget till
partiprogram:
Vi vill leva i samklang med naturen, med
insikt om vårt djupa beroende av varandra och med respekt för våra barns rätt
till ett gott liv. Vi vill vara en röst för dem som inte kan göra sina röster
hörda. Denna gränslösa solidaritet kan uttryckas trefaldigt:
·
Solidaritet med världens alla människor
·
Solidaritet med djur, natur och det ekologiska
systemet
·
Solidaritet med kommande generationer
Vackra och inspirerande ord som talar
om samklang, beroende och respekt, och med en solidaritet som sträcker sig in i
framtiden och bortom vår egen art. Om vi ser på de tre solidariteterna kan vi
konstatera att de ser likadana ut som i tidigare partiprogram, men med en
skillnad. De står nu i en annan ordning. I tidigare versioner av partiprogrammet
stod solidariteten med djur, natur och det ekologiska systemet först, följt av
solidaritet med kommande generationer. Solidaritet med världens alla människor
stod på tredje plats. Varför har de ändrat ordningen? Jag har mina misstankar.
Jag minns en utfrågning av Maria Wetterstrand på TV där de ifrågasatte att MP
hade solidariteten med naturen före solidariteten med människor. Hon försvarade
sig med att det inte var en rangordning, men frågan var uppenbarligen obekväm.
Jag håller med Maria om att det inte skall ses som en rangordning av vad som är
viktigast, men däremot tycker jag att den gamla ordningen på solidariteterna
förmedlade något viktigt. Den tog upp solidariteterna i en sådan ordning att de
som mest blivit osynliggjorda av andra politiska ideologier var de som Mp lyfte
fram först. Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet stod först,
inte för att naturen ansågs mer värd än människan, men för att det inte finns
någon annan politisk ideologi som solidariserar sig med dem. Kommande
generationer är också en grupp som relativt ofta ignoreras av andra politiska
ideologier, medan någon form av solidaritet med världens alla människor
omfamnas av de flesta politiska ideologier (förutom Sverigedemokraterna) –
åtminstone i teorin. I den tidigare ordningen ställde Mp alltså de mest
marginaliserade och osynliggjorda grupperna först. Det nya förslaget ställer
istället solidaritet med världens alla människor först. Hur kommer de kunna motivera
det? De kan naturligtvis – som Maria Wetterstrand sa på TV – säga att punkterna
inte är rangordnade. Men då undrar jag varför de i så fall tyckte det var
viktigt att ändra ordningen. Det finns kanske då bara ett skäl att anföra: Att
det handlar om hur Mp värderar olika grupper. Och att nu levande människor
anses gå före kommande generationer och naturen. Trots att solidariteterna i
sig uttrycker värderingar som är icke-antropocentriska så frågar jag mig om ändringen
av ordningen i vilken de står berättar om en förskjutning mot ett mer antropocentriskt
perspektiv?
Egenvärde
Egenvärde är en term som diskuterats
livligt inom miljöetiken. Att någonting har egenvärde betyder att det ses som
värdefullt, oavsett dess nytta för någon annan. När det talas om naturens
egenvärde så handlar det då om åsikten att naturen har ett värde, oavsett dess
nytta för oss människor. Ställningstagandet att naturen har ett egenvärde har
ofta setts som definierande för en ekologisk etik och grön ideologi. Sedan
länge har miljöpartiet också i sitt partiprogram haft med en skrivelse som slår
fast ställningstagandet att naturen har ett egenvärde. I det nya förslaget till
partiprogram däremot, så har detta tagits bort.
Jag har endast hittat en passage där ordet egenvärde förekommer:
Alla djur har ett egenvärde, oavsett deras
nyttighet för människan.
Miljöpartiet verkar ha ändrat sig,
från att vara ett parti som anser att allt levande har ett egenvärde, till att
enbart djuren har det. Det innebär ett paradigmskifte, där partiet lämnar det
djupgröna ekosofiska tänkandet till förmån för ett snävare djurrättsligt
perspektiv som exkluderar en majoritet av jordens arter, individer och
ekosystem från moralisk hänsyn. Bättre djur än bara människor såklart, men ur
ett ekologistiskt perspektiv ändå mycket problematiskt. Argumentationen för
biologisk mångfald bygger i partiprogrammet helt på antropocentriska argument. Visserligen
talas om vår kärlek till naturen och naturen som en frizon där vi påminns om
vårt ursprung och den plats vi alla kan kalla hemma. Det är fina ord, och sanna,
men helt inriktat på naturens psykologiska värde för oss människor. Och när
författarna i stycket nedanför beskriver hotet mot den biologiska mångfalden,
då beskrivs utdöendet av arter inte som tragiskt för arternas och naturens egen
skull, utan för att ”ekosystemtjänsterna” förloras och därmed naturens funktion
som ”helt avgörande för vår ekonomi och vårt välbefinnande på lång sikt”. Det
är alltså naturens instrumentella värde för människan som ensidigt betonas,
viktiga värden förvisso, men en respekt för naturens egenvärde lyser med sin
frånvaro.
Frihet
I kapitlet om människan läggs en enorm
betoning på frihet. Frihet beskrivs som omistligt och centralt, men begreppet
frihet innefattar endast frihet för människor och anses uppenbarligen inte som
applicerbart på resten av naturen och dess varelser. Många miljöfilosofer menar
dock att begreppet frihet kan användas för att formulera vår etiska relation
till naturen. I en mindre antropocentrisk tolkning kan givetvis
frihetsbegreppet innefatta andra varelser än vår egen art. Friheten att leva,
friheten att blomstra, friheten för alla varelser att följa sina evolutionära
utvecklingsvägar. En sådan tolkning av begreppet frihet kräver att vi ser
människans relation till naturen som en maktrelation, där vår civilisation
utövar dominans över jordens andra arter på ett sätt som ofta berövar dem deras
frihet. Jag ser den gröna ideologin som en ideologi för frigörelse. En
frigörelse som inkluderar men som går bortom människan. En frigörelse som låter
alla varelser blomstra. En sådan syn hittar jag tyvärr ingenstans i
partiprogrammet. Beror det på att de som skrivit partiprogrammet inte håller
med om möjligheten att låta frihet inkludera andra varelser, eller beror det
mest på tanklöshet och gammal antropocentrisk vana?
Demokrati
Demokrati är ett annat begrepp som
används flitigt. Förslaget vill förnya demokratin genom att utveckla former för
mer deltagande demokrati. Men det finns även en stor ekologisk potential i
demokratibegreppet som går partiprogramsgruppen helt förbi. Statsvetaren och
djupekologen Robyn Eckersley har i sin bok ”The Green State” förordat en grön
demokratimodell, en ekologisk demokrati. En vanlig definition av demokrati är
att alla de som är potentiellt påverkade av en risk skall
ha någon form av meningsfull möjlighet att delta eller annars bli
representerade i skapandet av den politik och de beslut som skapar denna risk. Kärnfrågan
som den gröna demokratisynen vill lyfta fram är vad vi menar med ”alla”. Är det
bara nu levande människor i det egna landet över arton år? Det är så det ser ut
i den gängse demokratiteorin – och praktiken. En grön demokrati har ett långt
mer generöst perspektiv. Möjligheten att delta eller annars bli meningsfullt
representerad bör gälla alla de potentiellt påverkade, oavsett social
klass, kön, geografisk härkomst, nationalitet, generation eller art En genuint
grön demokratimodell vill alltså i de beslutande organen ge röst åt barnen,
människor i andra delar av världen, naturen och kommande generationer. De
påverkas i allra högsta grad av våra beslut, men ignoreras konsekvent i den
politiska processen. Det är bara att konstatera att miljöpartiet inte tar vara
på den gröna möjligheten att utmana det människocentrerade politiska system vi
skapat, utan fortsätter på den traditionella linjen att exkludera stora grupper
(kommande generationer, människor i andra delar av världen, icke-mänskliga
varelser) från politisk representation. Det finns naturligtvis en stor
diskussion om hur en politisk representation skulle se ut i praktiken, och till
viss del förespråkar Mp redan vissa sådana former, exempelvis genom att
djurrättsföreningar sitter med i djurförsöksetiska nämnder för att företräda
djurens intressen, eller att återinföra djurskyddsmyndigheten, eller att
miljöbalken öppnar för att miljöorganisationer skall ges utrymme att föra ”miljöns
talan”. Det handlar om att väva vidare på dessa utvecklingar och framförallt:
att integrera dem inom ramen för en förändrad syn på vad demokrati- en grön
demokrati - kan innebära.
Rättigheter
Idag växer
en global folkrörelse fram som lyfter frågan om naturens och moder jords
rättigheter. Det är en rörelse som börjat få genomslagskraft i de politiska
institutionerna. Flera kommuner i USA har befäst lokala ekosystems rättigheter i
sina förordningar, och erkänner där deras fundamentala rättighet att existera
och blomstra. Länder som Ecuador och Bolivia har befäst Moder Jords rättigheter
i konstitutioner och lagar. Det pågår ett intensivt arbete för att FN skall
anta en deklaration om naturens rättigheter.
Att
erkänna att naturen har rättigheter innebär att lämna ett antropocentriskt
perspektiv där endast människor tillerkänns rättigheter. Det innebär givetvis
inte att naturen har samma sorts rättigheter som människor. Träden har
trädrättigheter, våtmarker har våtmarksrättigheter, fåglar har
fågelrättigheter, människor har mänskliga rättigheter. Det centrala är dock att
naturen, jorden och dess varelser får en status som juridiska personer, inte
bara naturresurser. I dagens system är det bara mänskliga individer samt
företag som kan räknas som juridiska personer.
Tal om
rättigheter hittar vi på många ställen i partiprogramsförslaget. På ett ställe
talas om djurens rätt att bete sig naturligt och slippa utsättas för lidande,
men annars är hela texten inriktad på mänskliga rättigheter. Naturen och jorden
beskrivs konsekvent ur ett resursperspektiv, som något som endast har ett
instrumentellt värde, utan egenvärde, utan rättigheter. Vi kan konstatera att
den spirande rörelse som arbetar för naturens rättigheter inte fått genomslag
inom Miljöpartiet. Mp missar möjligheten att vara föregångare inom detta
spännande och omvälvande paradigmskifte. Programmet får också problem då det
betonar alla människors lika
rättigheter. Här verkar de blanda ihop rättigheter och värde. Att anse att alla
människor har lika värde är en sak, att mena att ”alla ska åtnjuta lika rättigheter och möjligheter oavsett kön,
etnicitet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet,
könsuttryck eller ålder” blir väldigt märkligt. Lika rättigheter oavsett
ålder? Ska en femåring ha rösträtt? Ska en tioåring få rättigheten att köpa ut sprit
på systemet?
Livskvalitet
I
förslaget till partiprogram står det:
Livskvalitet är en vidareutveckling av välstånd och välfärd som
varit överordnade politiska mål de senaste hundra åren. Livskvalitet sätter
människors behov och önskamål i centrum – vilket skapar högre kvalitet. Det kan
till exempel röra sig om önskan om god miljö, gemenskap, uppskattning,
meningsfullhet och självförverkligande.
Det goda
med denna betoning på livskvalitet är den kursändring som beskrivs, från fokus
på ökat välstånd till att inbegripa mer immateriella värden som inte är lika
länkade till ökad konsumtion och produktion. Men utifrån analysen av förslagets
antropocentrism så kan vi se att det är just och enbart människors behov och önskemål som ska stå i centrum och som skall
vara det överordnade politiska målet. Hur är det med alla andra varelsers behov
och önskemål?
Helhetssyn
och maktanalys
I partiprogramsförslaget
talas om helhetssyn och alltings beroenden. Här skrivs till exempel:
För den gröna ideologin är det viktigt att beskriva både
människors förhållande till varandra och vårt beroende av allt det som vi har
omkring oss.
Men analysen
verkar röra sig på ytan, som en poetisk fernissa, medan den djupare förståelsen
för vårt beroende av jorden och varandra är begränsad. När grunden för vårt
välstånd beskrivs så hörs helt andra tongångar:
Sveriges välstånd och välfärd bygger ytterst på välutbildade och
arbetande människor, på ett mångsidigt och tekniskt högt utvecklat näringsliv
stöttat av en fungerade välfärdssektor.
Och på ett
annat ställe i texten:
Det är människan som är ekonomins grund och måttstock
Jag skulle
vilja ställa en fråga till textförfattarna: Bygger inte vårt välstånd, välfärd och ekonomi ytterst på jorden, på fungerande
ekosystem, på alla de finkänsliga beroendena i livsväven? Och är vårt välstånd
ur ett historiskt perspektiv inte även grundat i en ojämlik tillgång till och
exploatering av jordens resurser, där fattiga länder i syd blivit
råleverantörer åt rika länder i nord?
Ur ett
maktkritiskt och holistiskt perspektiv tycks partiprogrammet många gånger synnerligen
naivt.
I texten
ifrågasätts visserligen det ekonomiska systemets kortsiktighet, men kapitalismen
som det system som konsekvent gynnar detta kortsiktiga konkurrenstänkande,
nämns inte ens. Det finns ingen systemanalys kring makt, inte heller
ekofeminismens analyser kring intersektionalitet, som belyser hur olika
dominansstrukturer hänger samman och stärker varandra, uppmärksammas.
Omvärldsanalysen och systemanalysen är tämligen mager.
Detta
gäller därför, föga förvånande, även tillväxtkritiken. Visserligen skrivs flera
gånger i texten om att vi behöver ändra och minska vår konsumtion. Men när
tillväxten som grund för ekonomin beskrivs då beskrivs det såhär:
En tillväxt som bygger på ständigt ökad konsumtion och ett ökat
uttag av jordens resurser föröder vår miljö och begränsar möjligheten för
kommande generationer att leva ett gott liv. En sådan tillväxt på en begränsad
planet är varken möjlig eller önskvärd. Därför arbetar vi för en omställning
till en hållbar ekonomi.
Så långt
sträcker sig alltså tillväxtkritiken. Det är tillväxtens innehåll som
kritiseras, men det finns inget ordentligt ifrågasättande av ständig ekonomisk
tillväxt i sig. Mycket tyder på att idén om hållbar tillväxt är en illusion och
att vi behöver finna fram till andra former av ekonomiska system som inte är
beroende av ständigt ökad tillväxt. Av detta perspektiv – en radikal
tillväxtkritik som brukar anses som en av de mest centrala punkterna i en grön
kritik av dagens ekonomiska system – finns ingenting i miljöpartiets förslag
till partiprogram.
Slutsats
Vad blir
då min slutsats kring detta föreslagna partiprogram?
I
partiprogramstextens slutord står det:
Den gröna vägen handlar inte om vi och dem. Den handlar inte om
egoism. Den handlar om att se till helheten.
Om texten
bara själv kunde leva upp till detta! I liggande version ser vi konsekvent en
uppdelning – mellan människan och naturen. Människan tillerkänns frihet,
rättigheter, egenvärde, demokratisk delaktighet. I viss mån tillerkänns även
djuren egenvärde och vissa rättigheter. Men resten av naturen betraktas enbart som
en resurs för oss människor och inte så mycket mer. Genom denna skarpa
uppdelning i vi och dem sällar sig miljöpartiet till en lång dualistisk
idétradition i västerlandet, en idétradition som kanske kan ses som själva orsaken
till de omfattande utmaningar och ojämlikheter vi ser omkring oss.
Vi ser
också ett partiprogram utan någon som helst analys kring den globala
kapitalismen och dess inneboende logik. Tillväxten ifrågasätts bara på ett
ytligt plan, och en sammanhängande maktkritisk diskussion saknas. Den bestående
känslan blir ett naivt förslag som vill ha ”en värld där alla kan må bra och
trivas med sina liv”, men som inte förmår se de systemens underliggande logik.
Finns det
inget hoppfullt att säga då? Jo, partiprogrammets sista rader:
Vi får aldrig glömma att förutsättningslöst stanna upp, reflektera
och ifrågasätta även våra egna idéer, strukturer och metoder.
Jag tror
det är hög tid för miljöpartiet att stanna upp och börja reflektera. Det finns nu
i denna tid en historisk möjlighet för miljöpartiet att bryta med
antropocentrismen och istället bejaka en mer mångdimensionell, multicentrisk
vision, där vi erkänner att det finns många olika centrum för värden, behov och
intentioner som vi kan respektera, stödja och visa moralisk hänsyn. Centrum som
når långt bortom den mänskliga sfären. Möjligheten finns att skapa ett
partiprogram som är modigt och framåtsyftande istället för anpassat och blekt.
Ta den chansen!
torsdag 14 juni 2012
Livsröse invigt i Stockholm!
Sverige har nu sitt första livsröse! Det är ett monument av stenar skapat till minne av alla de arter som utrotats och hotas av människans framfart. Det är en hyllning till livets väv. Livsröset invigdes på Världsmiljödagen den 5 juni i år genom en vacker ceremoni. Men invigningen var bara början. Livsröset är en minnesplats att kunna gå till och lägga en sten för de utrotade och hotade arterna. Så gå gärna till livsröset och bidra med en sten. Röset liger i Stora skuggan nära universitetet. På kullen mellan 4Hgården och den sk amfiteatern. Det finns en klockstapel alldeles nedanför.
Huvudarrangör för invigningen var nätverket Lodyn och jag var en av dem som höll i själva ceremonin och ett inledningstal. Jag publicerar talet nedan, då jag tycker det kan ge en inblick i vad Livsröset är och tankarna bakom det:
Huvudarrangör för invigningen var nätverket Lodyn och jag var en av dem som höll i själva ceremonin och ett inledningstal. Jag publicerar talet nedan, då jag tycker det kan ge en inblick i vad Livsröset är och tankarna bakom det:
"Varmt välkomna.
Så är vi nu här, redo att anlägga Sveriges första livsröse.
En plats som vi skapar till minne av alla utrotade och hotade arter. En plats
som vi skapar som en hyllning till livets väv.
Berättelsen om vårt jordklot är en fantastisk historia om
hur jorden under årmiljarder förvandlas från en ödslig, död stenklump, till en planet som myllrar av olika livsformer och arter. Aldrig
har den biologiska mångfalden varit så rik som under vår tidsålder. Det är ett
oerhört privilegium att vi som människor får möjligheten att leva i en värld
med sådan rikedom av liv!
Men samtidigt håller någonting på att hända.
Forskare talar idag om att vi idag upplever en massdöd av
arter på jorden. Att en tredjedel av alla världens djur och växtarter hotas av
utrotning. Att utrotningstakten är hundra till tusen gånger snabbare än den
naturliga takt varmed arter annars dör ut. Men egentligen vet kanske ingen
riktigt vilken omfattning utrotningen har. Det är svårt att försöka fånga livet
i statistik och siffror.
Men det som de flesta verkar vara ense om är att orsaken
till den största utrotningen idag – det är människans aktiviteter. Miljögifter,
skövling av skogar, det industriella jordbrukets monokulturer, jakt på trofeer,
utfiskning av våra hav, klimatförändringar.
Alla de här stora perspektiven, statistiken och siffrorna,
väcker känslor inom oss. Kanske vrede, kanske sorg, kanske vanmakt, kanske
vilja till förändring.
Något som kanske kryper oss ännu närmare in på skinnet är
vår egen direkta upplevelse av livsförstörelsen omkring oss. Den där vackra
skogen som vi brukade strosa omkring i, som på ett ögonblick förvandlades till
ett kalhygge, det där klätterträdet som fälldes när vi var barn för att ge
plats åt något bygge. Den där vargfamiljen som vi följt spåren av i roslagen,
och som nu troligen är utplånad.
Vad skall vi göra med känslorna som väcks? Idag finns det
inga offentliga utrymmen där vi tillåts känna och uttrycka vår sorg inför vad
som sker med vår jord. Vi känner till hoten och förstörelsen men lämnas ofta
ensamma med vår smärta och oro. Livsröset som vi skall skapa nu blir en
minnesplats i den offentliga miljön som är ämnad för att ger rum åt våra
känslor och som är ämnad för att visa att vi är många som delar sorgen och
oron. Livsröset är en plats där våra tårar kan vara naturliga och tillåtna, ja
där stenarna välsignas genom våra droppande tårar. I detta finns en oerhörd
kraft! Sorgen finns för att kärleken finns. Kärleken går hand i hand med
solidariteten, med viljan att ta ansvar, med viljan till förändring. Att komma
hit och lägga en sten är ett sätt för mig att synliggöra att jag bryr mig om,
att erkänna mig själv som en kännande varelse. Det är också en kraftfull
markering, en signal till mig själv och till alla där ute, att det nu är hög tid
att hejda förstörelsen. Vi kan skapa en mänsklig närvaro på planeten som är mycket
mer hänsynsfull och varsam än så här.
Det vi gör idag, det är att inviga och påbörja livsröset. Men
idag är bara en början. Min förhoppning är att livsröset kommer bli en plats
dit många människor kommer framöver och bygger på med fler stenar. Att detta
röse fortsätter växa och där varje ny sten är en kärlekshandling, en kärleksförklaring
och en hyllning till livets väv.
Jag hoppas också att detta röse blir ett av många livsrösen
som kommer växa fram. På olika platser, i olika länder, på alla kontinenter. "
Läs mer om livsröset och invigningsceremonin på Lodyns hemsida samt på Pellas bloggtorsdag 7 juni 2012
Diskussion om Dark Mountain
Jag var härom veckan deltagare i "Uncivilisation" - arrangerad av den svenska grenen av Dark Mountain. Jag var där inbjuden som sagoberättare, men deltog också i en del seminarier tidigare på dagen.
Det har blossat upp en debatt om Dark Mountain efter det i Aftonbladet, och diskussionen fortsätter nu på en del bloggar.
Kritikerna till Dark Mountain menar att Dark Mountain är en fatalistisk rörelse som leder till Politisk passivitet. Deras kritik hittar du på Warlenius blogg här
Arrangörerna för Dark Mountain har svarat på kritiken.
Jag har personligen inget intresse att försvara rörelsen Dark Mountain eller de begrepp de använder. Men jag tycker kritiken till stora delar är felriktad. Så jag skickade ett svar till Warlenius blogg. Jag återger mitt svar här:
......
Detta känns för mig som en märklig och onödig polarisering. Jag själv deltog i Dark Mountain-festivalen och upplevde att det fanns rum för många olika perspektiv på vad som sker i världen och hur vi skall tolka exempelvis den finansiella kris vi ser idag. Ni skriver ofta om Dark Mountains syn att ”loppet är kört”. Den viktiga frågan här är väl vilket lopp man anser vara kört. Är det kört för mänskligheten? Är det kört för alla former av civlisationer? Är det kört för vår form av civilisation? Är det kört för det kapitalistiska systemet?
Om man anser att det är kört för mänskligheten håller jag helt med om att det är en uppfattning som inte för något konstruktivt med sig. Om det handlar om att det är kört för civilisationen, så beror det på hur man definierar civilisation. Om det handlar om vår civilisation idag, så handlar det väl om att undersöka vad i denna civilisation som är ohållbart.
Personligen anser jag att vi behöver arbeta utifrån flera olika scenarier. Dels engagera oss inom det nuvarande systemet för att se om det går att transformeras. Att finna former för ekonomisk och politisk organisering som går att förena med en hållbar mänsklig närvaro på planeten. Att integrera naturens rättigheter som en bärande del i de politiska instituionerna och rättsliga systemen är en sådan väg. Att reformera banksystemet och utgivningen av pengar är en annan. För att ta ett par exempel.
Men jag anser också att vi parallellt behöver bygga alternativ som kan fungera om nuvarande system skulle kollapsa. Det finns nämligen en sådan risk och att helt blunda för det innebär stora faror. Om det nuvarande systemet kraschar och helt förlorar sin trovärdighet, då kan inte det enda alternativet vara de skrämmande extremnationalistiska rörelser och ideologier som frodas. Vi behöver då ha formulerat och utvecklat möjliga alternativ som bygger på solidaritet till medmänniskorna och kärlek till jorden.
Ingen kan säkert säga vad som kan hända, tror jag. Vad som kollapsar och inte. Men vi kan se att läget blir alltmer akut. Jag använder mig själv sällan av ord som ”kollaps” utan talar mer om det gröna skifte och den transformation vi står inför. Det är en transformation som jag menar inkluderar djupgående förändringar i det politiska och ekonomiska systemet, såväl som att finna nya kulturella berättelser om vad det innebär att vara människa på planeten jorden.
Ni tror att Dark Mountain hotar den organisering som är nödvändig. Jag tror tvärtom. Dark Mountain-festivalen var en form av organisering som lockade många. Det blev en plats för kreativa möten och diskussioner där frågorna stod i centrum och viktiga tankar kunde lyftas. Jag tror att ni kanske skulle känt er mer bekväma som deltagare än vad ni föreställer er. Ibland är det lätt att göra sig färdiga åsikter om en rörelse. Åsikter som helt enkelt inte stämmer. I alla fall inte för hela rörelsen.
Diskussionen är viktig – om vad vi behöver göra och hur vi bör göra det. Men istället för att fördöma en hel rörelse, se det som en kreativ process där olika grupper med olika fokus uppstår och kan bryta idéer. Det gör vi ju nu i och med denna diskussion, men det vore kanske bättre om ni själva deltagit i festivalen istället för att kasta ur er fördomsfulla och förhastade slutsatser i kvällspressen.
Ekosofen Bolof Stridbeck skrev en gång om fyra strategier för samhällsförändring:
1) Förändra sin livsstil
2) Skapa alternativ. (parallella samhällsformer, ekobyar, mm)
3) Arbeta innanför systemet (t ex parlamentariskt)
4) Arbeta utanför systemet (utomparlamentarisk motmakt – t ex demonstrationer och andra former för att trycka på)
Bolof såg att alla dessa vägar var nödvändiga. Tyvärr fastnar diskussionen istället ofta i vilken av dessa vägar som är den ”enda rätta”. Låt oss lämna den återvändsgränden.
Det har blossat upp en debatt om Dark Mountain efter det i Aftonbladet, och diskussionen fortsätter nu på en del bloggar.
Kritikerna till Dark Mountain menar att Dark Mountain är en fatalistisk rörelse som leder till Politisk passivitet. Deras kritik hittar du på Warlenius blogg här
Arrangörerna för Dark Mountain har svarat på kritiken.
Jag har personligen inget intresse att försvara rörelsen Dark Mountain eller de begrepp de använder. Men jag tycker kritiken till stora delar är felriktad. Så jag skickade ett svar till Warlenius blogg. Jag återger mitt svar här:
......
Detta känns för mig som en märklig och onödig polarisering. Jag själv deltog i Dark Mountain-festivalen och upplevde att det fanns rum för många olika perspektiv på vad som sker i världen och hur vi skall tolka exempelvis den finansiella kris vi ser idag. Ni skriver ofta om Dark Mountains syn att ”loppet är kört”. Den viktiga frågan här är väl vilket lopp man anser vara kört. Är det kört för mänskligheten? Är det kört för alla former av civlisationer? Är det kört för vår form av civilisation? Är det kört för det kapitalistiska systemet?
Om man anser att det är kört för mänskligheten håller jag helt med om att det är en uppfattning som inte för något konstruktivt med sig. Om det handlar om att det är kört för civilisationen, så beror det på hur man definierar civilisation. Om det handlar om vår civilisation idag, så handlar det väl om att undersöka vad i denna civilisation som är ohållbart.
Personligen anser jag att vi behöver arbeta utifrån flera olika scenarier. Dels engagera oss inom det nuvarande systemet för att se om det går att transformeras. Att finna former för ekonomisk och politisk organisering som går att förena med en hållbar mänsklig närvaro på planeten. Att integrera naturens rättigheter som en bärande del i de politiska instituionerna och rättsliga systemen är en sådan väg. Att reformera banksystemet och utgivningen av pengar är en annan. För att ta ett par exempel.
Men jag anser också att vi parallellt behöver bygga alternativ som kan fungera om nuvarande system skulle kollapsa. Det finns nämligen en sådan risk och att helt blunda för det innebär stora faror. Om det nuvarande systemet kraschar och helt förlorar sin trovärdighet, då kan inte det enda alternativet vara de skrämmande extremnationalistiska rörelser och ideologier som frodas. Vi behöver då ha formulerat och utvecklat möjliga alternativ som bygger på solidaritet till medmänniskorna och kärlek till jorden.
Ingen kan säkert säga vad som kan hända, tror jag. Vad som kollapsar och inte. Men vi kan se att läget blir alltmer akut. Jag använder mig själv sällan av ord som ”kollaps” utan talar mer om det gröna skifte och den transformation vi står inför. Det är en transformation som jag menar inkluderar djupgående förändringar i det politiska och ekonomiska systemet, såväl som att finna nya kulturella berättelser om vad det innebär att vara människa på planeten jorden.
Ni tror att Dark Mountain hotar den organisering som är nödvändig. Jag tror tvärtom. Dark Mountain-festivalen var en form av organisering som lockade många. Det blev en plats för kreativa möten och diskussioner där frågorna stod i centrum och viktiga tankar kunde lyftas. Jag tror att ni kanske skulle känt er mer bekväma som deltagare än vad ni föreställer er. Ibland är det lätt att göra sig färdiga åsikter om en rörelse. Åsikter som helt enkelt inte stämmer. I alla fall inte för hela rörelsen.
Diskussionen är viktig – om vad vi behöver göra och hur vi bör göra det. Men istället för att fördöma en hel rörelse, se det som en kreativ process där olika grupper med olika fokus uppstår och kan bryta idéer. Det gör vi ju nu i och med denna diskussion, men det vore kanske bättre om ni själva deltagit i festivalen istället för att kasta ur er fördomsfulla och förhastade slutsatser i kvällspressen.
Ekosofen Bolof Stridbeck skrev en gång om fyra strategier för samhällsförändring:
1) Förändra sin livsstil
2) Skapa alternativ. (parallella samhällsformer, ekobyar, mm)
3) Arbeta innanför systemet (t ex parlamentariskt)
4) Arbeta utanför systemet (utomparlamentarisk motmakt – t ex demonstrationer och andra former för att trycka på)
Bolof såg att alla dessa vägar var nödvändiga. Tyvärr fastnar diskussionen istället ofta i vilken av dessa vägar som är den ”enda rätta”. Låt oss lämna den återvändsgränden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)