Diskussion om Dark Mountain

Jag var härom veckan deltagare i "Uncivilisation" - arrangerad av den svenska grenen av Dark Mountain. Jag var där inbjuden som sagoberättare, men deltog också i en del seminarier tidigare på dagen.
Det har blossat upp en debatt om Dark Mountain efter det i Aftonbladet, och diskussionen fortsätter nu på en del bloggar.

Kritikerna till Dark Mountain menar att Dark Mountain är en fatalistisk rörelse som leder till Politisk passivitet. Deras kritik hittar du på Warlenius blogg här

Arrangörerna för Dark Mountain har svarat på kritiken.

Jag har personligen inget intresse att försvara rörelsen Dark Mountain eller de begrepp de använder. Men jag tycker kritiken till stora delar är felriktad. Så jag skickade ett svar till Warlenius blogg. Jag återger mitt svar här:

......

Detta känns för mig som en märklig och onödig polarisering. Jag själv deltog i Dark Mountain-festivalen och upplevde att det fanns rum för många olika perspektiv på vad som sker i världen och hur vi skall tolka exempelvis den finansiella kris vi ser idag. Ni skriver ofta om Dark Mountains syn att ”loppet är kört”. Den viktiga frågan här är väl vilket lopp man anser vara kört. Är det kört för mänskligheten? Är det kört för alla former av civlisationer? Är det kört för vår form av civilisation? Är det kört för det kapitalistiska systemet?

Om man anser att det är kört för mänskligheten håller jag helt med om att det är en uppfattning som inte för något konstruktivt med sig. Om det handlar om att det är kört för civilisationen, så beror det på hur man definierar civilisation. Om det handlar om vår civilisation idag, så handlar det väl om att undersöka vad i denna civilisation som är ohållbart.

Personligen anser jag att vi behöver arbeta utifrån flera olika scenarier. Dels engagera oss inom det nuvarande systemet för att se om det går att transformeras. Att finna former för ekonomisk och politisk organisering som går att förena med en hållbar mänsklig närvaro på planeten. Att integrera naturens rättigheter som en bärande del i de politiska instituionerna och rättsliga systemen är en sådan väg. Att reformera banksystemet och utgivningen av pengar är en annan. För att ta ett par exempel.

Men jag anser också att vi parallellt behöver bygga alternativ som kan fungera om nuvarande system skulle kollapsa. Det finns nämligen en sådan risk och att helt blunda för det innebär stora faror. Om det nuvarande systemet kraschar och helt förlorar sin trovärdighet, då kan inte det enda alternativet vara de skrämmande extremnationalistiska rörelser och ideologier som frodas. Vi behöver då ha formulerat och utvecklat möjliga alternativ som bygger på solidaritet till medmänniskorna och kärlek till jorden.

Ingen kan säkert säga vad som kan hända, tror jag. Vad som kollapsar och inte. Men vi kan se att läget blir alltmer akut. Jag använder mig själv sällan av ord som ”kollaps” utan talar mer om det gröna skifte och den transformation vi står inför. Det är en transformation som jag menar inkluderar djupgående förändringar i det politiska och ekonomiska systemet, såväl som att finna nya kulturella berättelser om vad det innebär att vara människa på planeten jorden.

Ni tror att Dark Mountain hotar den organisering som är nödvändig. Jag tror tvärtom. Dark Mountain-festivalen var en form av organisering som lockade många. Det blev en plats för kreativa möten och diskussioner där frågorna stod i centrum och viktiga tankar kunde lyftas. Jag tror att ni kanske skulle känt er mer bekväma som deltagare än vad ni föreställer er. Ibland är det lätt att göra sig färdiga åsikter om en rörelse. Åsikter som helt enkelt inte stämmer. I alla fall inte för hela rörelsen.

Diskussionen är viktig – om vad vi behöver göra och hur vi bör göra det. Men istället för att fördöma en hel rörelse, se det som en kreativ process där olika grupper med olika fokus uppstår och kan bryta idéer. Det gör vi ju nu i och med denna diskussion, men det vore kanske bättre om ni själva deltagit i festivalen istället för att kasta ur er fördomsfulla och förhastade slutsatser i kvällspressen.

Ekosofen Bolof Stridbeck skrev en gång om fyra strategier för samhällsförändring:

1) Förändra sin livsstil
2) Skapa alternativ. (parallella samhällsformer, ekobyar, mm)
3) Arbeta innanför systemet (t ex parlamentariskt)
4) Arbeta utanför systemet (utomparlamentarisk motmakt – t ex demonstrationer och andra former för att trycka på)

Bolof såg att alla dessa vägar var nödvändiga. Tyvärr fastnar diskussionen istället ofta i vilken av dessa vägar som är den ”enda rätta”. Låt oss lämna den återvändsgränden.