Som du märker bloggas det inte flitigt här. Det beror helt enkelt på att jag slutat använda denna sida som en blogg och istället enbart använder den som en sida för information om min bok.


Varför?


Jo för att jag valt att nu istället - tillsammans med andra - blogga på Nätverket Lodyns hemsida. Så om du är intresserad av att läsa mer om mina tankar kring ekopsykologi och det gröna skiftet så gör ett besök där!


Jag bloggar även på Samfundet Forn Sed Sveriges hemsida, om hednisk naturandlighet. Välkommen dit också!


Hälsningar Henrik

Yrkande om bank- och penningsystemet i Miljöpartiets partiprogram!

Detta yrkande har framförallt tagits fram av Niklas Högberg, aktiv i stiftelsen God banketik och även medlem i Lodyn. Men jag själv står bakom det naturligtvis, och det är jag som lägger fram yrkandet på miljöpartiets kongress.

 

Yrkande:

 

En hållbar ekonomi kräver att bank- och penningsystemet underordnas samhällssystemet som i sin tur är integrerat i de naturliga systemen. En central princip är att pengar ska skapas av transparenta demokratiska institutioner för det gemensamma bästa, snarare än för att maximera vinster åt privata banker och finansinstitut.

 

Motivering:

I de flesta länder och stater har det stora ansvaret för att skapa samhällets pengar idag överlåtits till privata, vinstdrivande affärsbanker. I detta system skapas nya pengar när krediter beviljas till låntagare. Det vi vanligtvis kallar pengar är alltså i princip skulder som medborgare, företag och samhällsinstitutioner är skyldiga bankerna. I genomsnitt utgörs endast ca 5% av penningmängden av kontanta sedlar och mynt, resten är skulder. Bankerna har som mål att maximera vinster åt ägarna, vilket bl a uppnås genom räntor och avgifter på deras tjänster, inte minst utlåningen. Genom multiplikatoreffekten kan banker dessutom låna ut belopp till flera gånger värdet av varje inlånad krona. Allt detta gör banker till stora vinstmaskiner, vilket har ansetts gynna marknaden och samhället i stort.

 

Systemet har dock visat sig ha förödande destruktiva effekter och utpekas idag som en av de främsta drivande krafterna bakom växande ekonomiska klyftor, sociala orättvisor, konflikter, miljöförstöring liksom nedmontering av välfärd och demokrati. Anledningen är att det i praktiken aldrig finns tillräckligt med pengar i samhället för att betala tillbaka skulderna till bankerna. I själva verket ökar hela tiden gapet mellan samhällets penningmängd och skulderna som ska betalas, vilket bygger in en stress hos individer, näringsliv och samhälle - något som i sin tur förstärker och t o m skapar globala kriser. Detta späs på ytterligare genom att bankerna i sin strävan efter vinstmaximering blir allt mindre benägna att återinvestera i samhällets reella varor och tjänster, utan istället väljer att investera i den finansiella sektorns egen virtuella ekonomi vilket i deras ögon ger betydligt större utdelningar på kortare tid.

Bankernas behov av ständig expansion framstår idag som en viktig orsak till de allt tätare finansbubblor som uppstår och spricker med omfattande negativa konsekvenser för hela samhället. Deras jakt på ständigt nya låntagare har ofta lett till en oansvarig utlåning där samhällets skulder till slut har blivit så stora att de inte längre kan betalas - varpå bubblan brister. Bankerna har tillåtit sig dessa risker då de i kristider räknar med att alltid räddas av skattebetalarna, trots att deras spekulativa verksamhet allt oftare har beskrivits som kasinospel och vadslagning. Utöver räddningsaktionerna kan de även räkna med att ta över säkerheter för obetalda lån, vilket i praktiken leder till att även kriserna i slutänden blir en vinstapparat för dem - på bekostnad av samhället i stort. De drabbade är såväl enskilda som företag och hela stater som tvingas slumpa ut sina tillgångar för att betala skulderna. De ges ansvaret för problem som i själva verket kan spåras till ett dysfunktionellt system.

Genom principen att penningskapandet ska tjäna samhället snarare än bankägarna, vänds den negativa spiralen vilket ger snabba positiva effekter såväl ekonomiskt som socialt och ekologiskt. Principen kan förverkligas genom en rad olika strukturer och former, inklusive men inte begränsat till olika former av gemensamt ägda banker som eliminerar vinstmaximering och överdrivna räntor. North Dakota är ett exempel på hur en delstatlig bank bidrar till en blomstrande ekonomi, i samspel med traditionella lokala banker. Statligt skapade pengar har fördelen att man kan utkräva såväl transparens som ansvar, samtidigt som inflation förhindras när pengarna öronmärks till reella varor och tjänster. Komplementära valutor är ytterligare ett sätt att stärka lokala ekonomier och demokratier, inte minst i kristider. Principen om gemensamt skapade pengar minskar även behovet av tillväxt som idag drivs på av bankernas ständiga behov av expansion genom ökad skuldsättning. Tillväxt har sedan länge upprätthållits genom just ökad skuldsättning hos hushållen - en självförstärkande negativ spiral som därmed helt kan elimineras.

 

Yrkande för naturens rättigheter i miljöpartiets partiprogram!

Detta yrkande lägger jag till miljöpartiets partiprogramsproposition, med förhoppning om att det skall bli en del av det nya partiprogrammet.

Yrkande:

Naturen har ett egenvärde och bör tillerkännas rättigheter på samma sätt som vi tillerkänner människor grundläggande mänskliga rättigheter. Ekosystemen med dess mångfald av arter har rätt att fortleva och bevara sina livsuppehållande funktioner.

Motivering:

Industrisamhällets juridiska system behandlar jorden och naturen som egendom, som enbart resurser att utnyttja. Men nu växer det fram en rörelse för naturens rättigheter på många håll i världen, baserad på gedigen forskning inom en mängd områden. Flera kommuner i USA har befäst lokala ekosystems rättigheter i sina förordningar och erkänner där deras fundamentala rättighet att existera, blomstra och bevara sina livsuppehållande förmågor. Länder som Ecuador och Bolivia har befäst Moder Jords rättigheter i konstitutioner och lagar.

 Att tillerkänna naturen rättigheter innebär något av ett paradigmskifte för vårt västerländska samhälle och juridiska system. Det innebär att erkänna att våra ekosystem med dess växter, djur, vattendrag och landskapsformationer har rättigheter på samma sätt som vi människor har rättigheter - i princip får naturen en egen röst och kan försvaras i domstol av en advokat. Detta grundar sig i en systemvetenskaplig kunskap om alltings ömsesidiga beroende, där de mänskliga rättigheterna balanseras och integreras inom den större helhet som naturens rättigheter utgör.

Dagens miljölagstiftning är betydelsefull på många sätt, men den utmanar inte den grundläggande relationen mellan människa och natur, som så länge varit förhärskande i västerlandet, där naturen ses som separerad från människan och enbart ett objekt att exploatera. Naturen ses i dagens rättsliga termer som vår egendom, det vill säga i realiteten en relation där människan är härskare och resten av naturen vår slav. Miljölagstiftningen inskränker sig till att reglera hur hårt vi ska få behandla denna "slav".

Rörelsen för naturens rättigheter utmanar härskare-slav-relationen i vårt förhållande till naturen. Genom att juridiskt tillerkänna naturen rättigheter får vi som engagerade samhällsmedborgare, lokalpolitiker, miljöaktivister, ortsbefolkning, m fl. den legala möjligheten och ansvaret att genomdriva försvaret av dessa rättigheter till ekosystemens fördel inne i rättssamhället centrala instanser.

Miljöpartisterna Valter Mutt och Annika Lillemets lade 2012 en motion om naturens rättigheter i riksdagen. Deras motion har inspirerat min skrivelse, Läs motionen. Förhoppningsvis kan detta nu bli en fråga som hela partiet driver, inte bara enskilda riksdagsledamöter.

Nätverket Lodyn som jag är initiativtagare till arbetar med frågan om naturens rättigheter här i Sverige. Jag har tidigare på denna blogg reflekterat över fördelar och brister med ett rättighetsperspektiv på naturen här på denna blogg, läs det inlägget här

Annars finns det mycket information på nätet. Besök gärna:

The Alliance for the Rights of Nature

Community Environmental Legal Defence Fund (CELDF)

Center for Earth Jurisprudence

Deklarationen för Moder Jords rättigheter

 

 

Ikväll lägger jag in några yrkanden till Miljöpartiets partiprogramsproposition. Det ena handlar om bank- och penningsystemet, det andra om naturens rättigheter. Jag kommer snart publicera dem även här på bloggen. Jag hoppas såklart de går igenom och blir en del av Miljöpartiets nya partiprogram, men om inte annat hoppas jag att det väcker en diskussion på kongressen. Många i miljöpartiet känner i nuläget inte ens till att det finns en rörelse för naturens rättigheter, eller hur pengar skapas av privata banker...

Mp:s förslag till partiprogram – ett antropocentriskt ställningstagande?

Den grupp som tog fram miljöpartiets förslag till nytt partiprogram valde att inte ha ett enskilt avsnitt om den gröna ideologin, utan ville ha de ideologiska delarna inbakade i resten av texten. En fördel med detta är att det ideologiska blir mer integrerat med den faktiska politiken. Nackdelen är att de ideologiska perspektiven kan bli svårare att få syn på. Men de finns naturligtvis där. Det gäller bara att granska texten och lyfta fram de värderingar och ideologiska utgångspunkter som ligger bakom formuleringarna.

Jag kommer här diskutera förslaget utifrån ett systemkritiskt och ekofilosofiskt perspektiv. Jag kommer lyfta fram vissa värdeladdade nyckelord som förekommer i förslaget för att undersöka hur de används och vad de kan säga om miljöpartiets ideologiska botten. En återkommande fråga kommer vara – är miljöpartiet på väg att bli ett tydligt antropocentriskt parti som enbart sätter människan i fokus och som marginaliserar alla de andra varelser vi delar planeten med? En annan fråga är hur systemkritiskt Mp kan sägas vara om politiken byggs på detta förslag till partiprogram. Det är inte alltid lätt att se de begränsningar som antropocentrismen låser in oss i, eftersom det är ”sanningar” som tagits för givet under så lång tid i vårt samhälle.  Men jag hoppas att det åtminstone finns en vilja hos miljöpartiet att frigöra sig från antropocentrismens begränsade horisont, och istället föra fram en ideologi och en politik som utgår från ekologismens mer djupgröna perspektiv.

De nyckelord jag kommer fokusera på i texten är: Solidaritet, egenvärde, frihet, demokrati, rättigheter, livskvalitet, helhetssyn och maktanalys. Jag kommer undersöka vad Mp i sitt förslag till partiprogram tolkar in i dessa ord, och föreslår vad jag menar är alternativa, mer ekologistiska/djupgröna tolkningar.

Solidaritet

Detta ord har varit en grundstomme för att uttrycka miljöpartiets ideologi under lång tid. Ideologin har beskrivits som baserad på tre (tidigare fyra) solidariteter. Så här står det i förslaget till partiprogram:

Vi vill leva i samklang med naturen, med insikt om vårt djupa beroende av varandra och med respekt för våra barns rätt till ett gott liv. Vi vill vara en röst för dem som inte kan göra sina röster hörda. Denna gränslösa solidaritet kan uttryckas trefaldigt:

·         Solidaritet med världens alla människor

·         Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet

·         Solidaritet med kommande generationer

Vackra och inspirerande ord som talar om samklang, beroende och respekt, och med en solidaritet som sträcker sig in i framtiden och bortom vår egen art. Om vi ser på de tre solidariteterna kan vi konstatera att de ser likadana ut som i tidigare partiprogram, men med en skillnad. De står nu i en annan ordning. I tidigare versioner av partiprogrammet stod solidariteten med djur, natur och det ekologiska systemet först, följt av solidaritet med kommande generationer. Solidaritet med världens alla människor stod på tredje plats. Varför har de ändrat ordningen? Jag har mina misstankar. Jag minns en utfrågning av Maria Wetterstrand på TV där de ifrågasatte att MP hade solidariteten med naturen före solidariteten med människor. Hon försvarade sig med att det inte var en rangordning, men frågan var uppenbarligen obekväm. Jag håller med Maria om att det inte skall ses som en rangordning av vad som är viktigast, men däremot tycker jag att den gamla ordningen på solidariteterna förmedlade något viktigt. Den tog upp solidariteterna i en sådan ordning att de som mest blivit osynliggjorda av andra politiska ideologier var de som Mp lyfte fram först. Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet stod först, inte för att naturen ansågs mer värd än människan, men för att det inte finns någon annan politisk ideologi som solidariserar sig med dem. Kommande generationer är också en grupp som relativt ofta ignoreras av andra politiska ideologier, medan någon form av solidaritet med världens alla människor omfamnas av de flesta politiska ideologier (förutom Sverigedemokraterna) – åtminstone i teorin. I den tidigare ordningen ställde Mp alltså de mest marginaliserade och osynliggjorda grupperna först. Det nya förslaget ställer istället solidaritet med världens alla människor först. Hur kommer de kunna motivera det? De kan naturligtvis – som Maria Wetterstrand sa på TV – säga att punkterna inte är rangordnade. Men då undrar jag varför de i så fall tyckte det var viktigt att ändra ordningen. Det finns kanske då bara ett skäl att anföra: Att det handlar om hur Mp värderar olika grupper. Och att nu levande människor anses gå före kommande generationer och naturen. Trots att solidariteterna i sig uttrycker värderingar som är icke-antropocentriska så frågar jag mig om ändringen av ordningen i vilken de står berättar om en förskjutning mot ett mer antropocentriskt perspektiv?

Egenvärde

Egenvärde är en term som diskuterats livligt inom miljöetiken. Att någonting har egenvärde betyder att det ses som värdefullt, oavsett dess nytta för någon annan. När det talas om naturens egenvärde så handlar det då om åsikten att naturen har ett värde, oavsett dess nytta för oss människor. Ställningstagandet att naturen har ett egenvärde har ofta setts som definierande för en ekologisk etik och grön ideologi. Sedan länge har miljöpartiet också i sitt partiprogram haft med en skrivelse som slår fast ställningstagandet att naturen har ett egenvärde. I det nya förslaget till partiprogram däremot, så har detta tagits bort.  Jag har endast hittat en passage där ordet egenvärde förekommer:

Alla djur har ett egenvärde, oavsett deras nyttighet för människan.

Miljöpartiet verkar ha ändrat sig, från att vara ett parti som anser att allt levande har ett egenvärde, till att enbart djuren har det. Det innebär ett paradigmskifte, där partiet lämnar det djupgröna ekosofiska tänkandet till förmån för ett snävare djurrättsligt perspektiv som exkluderar en majoritet av jordens arter, individer och ekosystem från moralisk hänsyn. Bättre djur än bara människor såklart, men ur ett ekologistiskt perspektiv ändå mycket problematiskt. Argumentationen för biologisk mångfald bygger i partiprogrammet helt på antropocentriska argument. Visserligen talas om vår kärlek till naturen och naturen som en frizon där vi påminns om vårt ursprung och den plats vi alla kan kalla hemma. Det är fina ord, och sanna, men helt inriktat på naturens psykologiska värde för oss människor. Och när författarna i stycket nedanför beskriver hotet mot den biologiska mångfalden, då beskrivs utdöendet av arter inte som tragiskt för arternas och naturens egen skull, utan för att ”ekosystemtjänsterna” förloras och därmed naturens funktion som ”helt avgörande för vår ekonomi och vårt välbefinnande på lång sikt”. Det är alltså naturens instrumentella värde för människan som ensidigt betonas, viktiga värden förvisso, men en respekt för naturens egenvärde lyser med sin frånvaro.

Frihet

I kapitlet om människan läggs en enorm betoning på frihet. Frihet beskrivs som omistligt och centralt, men begreppet frihet innefattar endast frihet för människor och anses uppenbarligen inte som applicerbart på resten av naturen och dess varelser. Många miljöfilosofer menar dock att begreppet frihet kan användas för att formulera vår etiska relation till naturen. I en mindre antropocentrisk tolkning kan givetvis frihetsbegreppet innefatta andra varelser än vår egen art. Friheten att leva, friheten att blomstra, friheten för alla varelser att följa sina evolutionära utvecklingsvägar. En sådan tolkning av begreppet frihet kräver att vi ser människans relation till naturen som en maktrelation, där vår civilisation utövar dominans över jordens andra arter på ett sätt som ofta berövar dem deras frihet. Jag ser den gröna ideologin som en ideologi för frigörelse. En frigörelse som inkluderar men som går bortom människan. En frigörelse som låter alla varelser blomstra. En sådan syn hittar jag tyvärr ingenstans i partiprogrammet. Beror det på att de som skrivit partiprogrammet inte håller med om möjligheten att låta frihet inkludera andra varelser, eller beror det mest på tanklöshet och gammal antropocentrisk vana?

Demokrati

Demokrati är ett annat begrepp som används flitigt. Förslaget vill förnya demokratin genom att utveckla former för mer deltagande demokrati. Men det finns även en stor ekologisk potential i demokratibegreppet som går partiprogramsgruppen helt förbi. Statsvetaren och djupekologen Robyn Eckersley har i sin bok ”The Green State” förordat en grön demokratimodell, en ekologisk demokrati. En vanlig definition av demokrati är att alla de som är potentiellt påverkade av en risk skall ha någon form av meningsfull möjlighet att delta eller annars bli representerade i skapandet av den politik och de beslut som skapar denna risk. Kärnfrågan som den gröna demokratisynen vill lyfta fram är vad vi menar med ”alla”. Är det bara nu levande människor i det egna landet över arton år? Det är så det ser ut i den gängse demokratiteorin – och praktiken. En grön demokrati har ett långt mer generöst perspektiv. Möjligheten att delta eller annars bli meningsfullt representerad bör gälla alla de potentiellt påverkade, oavsett social klass, kön, geografisk härkomst, nationalitet, generation eller art En genuint grön demokratimodell vill alltså i de beslutande organen ge röst åt barnen, människor i andra delar av världen, naturen och kommande generationer. De påverkas i allra högsta grad av våra beslut, men ignoreras konsekvent i den politiska processen. Det är bara att konstatera att miljöpartiet inte tar vara på den gröna möjligheten att utmana det människocentrerade politiska system vi skapat, utan fortsätter på den traditionella linjen att exkludera stora grupper (kommande generationer, människor i andra delar av världen, icke-mänskliga varelser) från politisk representation. Det finns naturligtvis en stor diskussion om hur en politisk representation skulle se ut i praktiken, och till viss del förespråkar Mp redan vissa sådana former, exempelvis genom att djurrättsföreningar sitter med i djurförsöksetiska nämnder för att företräda djurens intressen, eller att återinföra djurskyddsmyndigheten, eller att miljöbalken öppnar för att miljöorganisationer skall ges utrymme att föra ”miljöns talan”. Det handlar om att väva vidare på dessa utvecklingar och framförallt: att integrera dem inom ramen för en förändrad syn på vad demokrati- en grön demokrati - kan innebära.

Rättigheter

Idag växer en global folkrörelse fram som lyfter frågan om naturens och moder jords rättigheter. Det är en rörelse som börjat få genomslagskraft i de politiska institutionerna. Flera kommuner i USA har befäst lokala ekosystems rättigheter i sina förordningar, och erkänner där deras fundamentala rättighet att existera och blomstra. Länder som Ecuador och Bolivia har befäst Moder Jords rättigheter i konstitutioner och lagar. Det pågår ett intensivt arbete för att FN skall anta en deklaration om naturens rättigheter.

Att erkänna att naturen har rättigheter innebär att lämna ett antropocentriskt perspektiv där endast människor tillerkänns rättigheter. Det innebär givetvis inte att naturen har samma sorts rättigheter som människor. Träden har trädrättigheter, våtmarker har våtmarksrättigheter, fåglar har fågelrättigheter, människor har mänskliga rättigheter. Det centrala är dock att naturen, jorden och dess varelser får en status som juridiska personer, inte bara naturresurser. I dagens system är det bara mänskliga individer samt företag som kan räknas som juridiska personer.

Tal om rättigheter hittar vi på många ställen i partiprogramsförslaget. På ett ställe talas om djurens rätt att bete sig naturligt och slippa utsättas för lidande, men annars är hela texten inriktad på mänskliga rättigheter. Naturen och jorden beskrivs konsekvent ur ett resursperspektiv, som något som endast har ett instrumentellt värde, utan egenvärde, utan rättigheter. Vi kan konstatera att den spirande rörelse som arbetar för naturens rättigheter inte fått genomslag inom Miljöpartiet. Mp missar möjligheten att vara föregångare inom detta spännande och omvälvande paradigmskifte. Programmet får också problem då det betonar alla människors lika rättigheter. Här verkar de blanda ihop rättigheter och värde. Att anse att alla människor har lika värde är en sak, att mena att ”alla ska åtnjuta lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, etnicitet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller ålder” blir väldigt märkligt. Lika rättigheter oavsett ålder? Ska en femåring ha rösträtt? Ska en tioåring få rättigheten att köpa ut sprit på systemet?

Livskvalitet

I förslaget till partiprogram står det:

Livskvalitet är en vidareutveckling av välstånd och välfärd som varit överordnade politiska mål de senaste hundra åren. Livskvalitet sätter människors behov och önskamål i centrum – vilket skapar högre kvalitet. Det kan till exempel röra sig om önskan om god miljö, gemenskap, uppskattning, meningsfullhet och självförverkligande.

Det goda med denna betoning på livskvalitet är den kursändring som beskrivs, från fokus på ökat välstånd till att inbegripa mer immateriella värden som inte är lika länkade till ökad konsumtion och produktion. Men utifrån analysen av förslagets antropocentrism så kan vi se att det är just och enbart människors behov och önskemål som ska stå i centrum och som skall vara det överordnade politiska målet. Hur är det med alla andra varelsers behov och önskemål?

Helhetssyn och maktanalys

I partiprogramsförslaget talas om helhetssyn och alltings beroenden. Här skrivs till exempel:

För den gröna ideologin är det viktigt att beskriva både människors förhållande till varandra och vårt beroende av allt det som vi har omkring oss.

Men analysen verkar röra sig på ytan, som en poetisk fernissa, medan den djupare förståelsen för vårt beroende av jorden och varandra är begränsad. När grunden för vårt välstånd beskrivs så hörs helt andra tongångar:

Sveriges välstånd och välfärd bygger ytterst på välutbildade och arbetande människor, på ett mångsidigt och tekniskt högt utvecklat näringsliv stöttat av en fungerade välfärdssektor.

Och på ett annat ställe i texten:

Det är människan som är ekonomins grund och måttstock

Jag skulle vilja ställa en fråga till textförfattarna: Bygger inte vårt välstånd, välfärd  och ekonomi ytterst på jorden, på fungerande ekosystem, på alla de finkänsliga beroendena i livsväven? Och är vårt välstånd ur ett historiskt perspektiv inte även grundat i en ojämlik tillgång till och exploatering av jordens resurser, där fattiga länder i syd blivit råleverantörer åt rika länder i nord?

Ur ett maktkritiskt och holistiskt perspektiv tycks partiprogrammet många gånger synnerligen naivt.

I texten ifrågasätts visserligen det ekonomiska systemets kortsiktighet, men kapitalismen som det system som konsekvent gynnar detta kortsiktiga konkurrenstänkande, nämns inte ens. Det finns ingen systemanalys kring makt, inte heller ekofeminismens analyser kring intersektionalitet, som belyser hur olika dominansstrukturer hänger samman och stärker varandra, uppmärksammas. Omvärldsanalysen och systemanalysen är tämligen mager.

Detta gäller därför, föga förvånande, även tillväxtkritiken. Visserligen skrivs flera gånger i texten om att vi behöver ändra och minska vår konsumtion. Men när tillväxten som grund för ekonomin beskrivs då beskrivs det såhär:

En tillväxt som bygger på ständigt ökad konsumtion och ett ökat uttag av jordens resurser föröder vår miljö och begränsar möjligheten för kommande generationer att leva ett gott liv. En sådan tillväxt på en begränsad planet är varken möjlig eller önskvärd. Därför arbetar vi för en omställning till en hållbar ekonomi.

Så långt sträcker sig alltså tillväxtkritiken. Det är tillväxtens innehåll som kritiseras, men det finns inget ordentligt ifrågasättande av ständig ekonomisk tillväxt i sig. Mycket tyder på att idén om hållbar tillväxt är en illusion och att vi behöver finna fram till andra former av ekonomiska system som inte är beroende av ständigt ökad tillväxt. Av detta perspektiv – en radikal tillväxtkritik som brukar anses som en av de mest centrala punkterna i en grön kritik av dagens ekonomiska system – finns ingenting i miljöpartiets förslag till partiprogram.

Slutsats

Vad blir då min slutsats kring detta föreslagna partiprogram?

I partiprogramstextens slutord står det:

Den gröna vägen handlar inte om vi och dem. Den handlar inte om egoism. Den handlar om att se till helheten.

Om texten bara själv kunde leva upp till detta! I liggande version ser vi konsekvent en uppdelning – mellan människan och naturen. Människan tillerkänns frihet, rättigheter, egenvärde, demokratisk delaktighet. I viss mån tillerkänns även djuren egenvärde och vissa rättigheter. Men resten av naturen betraktas enbart som en resurs för oss människor och inte så mycket mer. Genom denna skarpa uppdelning i vi och dem sällar sig miljöpartiet till en lång dualistisk idétradition i västerlandet, en idétradition som kanske kan ses som själva orsaken till de omfattande utmaningar och ojämlikheter vi ser omkring oss.

Vi ser också ett partiprogram utan någon som helst analys kring den globala kapitalismen och dess inneboende logik. Tillväxten ifrågasätts bara på ett ytligt plan, och en sammanhängande maktkritisk diskussion saknas. Den bestående känslan blir ett naivt förslag som vill ha ”en värld där alla kan må bra och trivas med sina liv”, men som inte förmår se de systemens underliggande logik.

Finns det inget hoppfullt att säga då? Jo, partiprogrammets sista rader:

Vi får aldrig glömma att förutsättningslöst stanna upp, reflektera och ifrågasätta även våra egna idéer, strukturer och metoder.

Jag tror det är hög tid för miljöpartiet att stanna upp och börja reflektera. Det finns nu i denna tid en historisk möjlighet för miljöpartiet att bryta med antropocentrismen och istället bejaka en mer mångdimensionell, multicentrisk vision, där vi erkänner att det finns många olika centrum för värden, behov och intentioner som vi kan respektera, stödja och visa moralisk hänsyn. Centrum som når långt bortom den mänskliga sfären. Möjligheten finns att skapa ett partiprogram som är modigt och framåtsyftande istället för anpassat och blekt. Ta den chansen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Livsröse invigt i Stockholm!

Sverige har nu sitt första livsröse! Det är ett monument av stenar skapat till minne av alla de arter som utrotats och hotas av människans framfart. Det är en hyllning till livets väv. Livsröset invigdes på Världsmiljödagen den 5 juni i år genom en vacker ceremoni. Men invigningen var bara början. Livsröset är en minnesplats att kunna gå till och lägga en sten för de utrotade och hotade arterna. Så gå gärna till livsröset och bidra med en sten. Röset liger i Stora skuggan nära universitetet. På kullen mellan 4Hgården och den sk amfiteatern. Det finns en klockstapel alldeles nedanför.
Huvudarrangör för invigningen var nätverket Lodyn och jag var en av dem som höll i själva ceremonin och ett inledningstal. Jag publicerar talet nedan, då jag tycker det kan ge en inblick i vad Livsröset är och tankarna bakom det:

"Varmt välkomna.

Så är vi nu här, redo att anlägga Sveriges första livsröse. En plats som vi skapar till minne av alla utrotade och hotade arter. En plats som vi skapar som en hyllning till livets väv.

Berättelsen om vårt jordklot är en fantastisk historia om hur jorden under årmiljarder förvandlas från en ödslig, död stenklump, till en planet som myllrar av olika livsformer och arter. Aldrig har den biologiska mångfalden varit så rik som under vår tidsålder. Det är ett oerhört privilegium att vi som människor får möjligheten att leva i en värld med sådan rikedom av liv!

Men samtidigt håller någonting på att hända.

Forskare talar idag om att vi idag upplever en massdöd av arter på jorden. Att en tredjedel av alla världens djur och växtarter hotas av utrotning. Att utrotningstakten är hundra till tusen gånger snabbare än den naturliga takt varmed arter annars dör ut. Men egentligen vet kanske ingen riktigt vilken omfattning utrotningen har. Det är svårt att försöka fånga livet i statistik och siffror.

Men det som de flesta verkar vara ense om är att orsaken till den största utrotningen idag – det är människans aktiviteter. Miljögifter, skövling av skogar, det industriella jordbrukets monokulturer, jakt på trofeer, utfiskning av våra hav, klimatförändringar.

Alla de här stora perspektiven, statistiken och siffrorna, väcker känslor inom oss. Kanske vrede, kanske sorg, kanske vanmakt, kanske vilja till förändring.

Något som kanske kryper oss ännu närmare in på skinnet är vår egen direkta upplevelse av livsförstörelsen omkring oss. Den där vackra skogen som vi brukade strosa omkring i, som på ett ögonblick förvandlades till ett kalhygge, det där klätterträdet som fälldes när vi var barn för att ge plats åt något bygge. Den där vargfamiljen som vi följt spåren av i roslagen, och som nu troligen är utplånad.

Vad skall vi göra med känslorna som väcks? Idag finns det inga offentliga utrymmen där vi tillåts känna och uttrycka vår sorg inför vad som sker med vår jord. Vi känner till hoten och förstörelsen men lämnas ofta ensamma med vår smärta och oro. Livsröset som vi skall skapa nu blir en minnesplats i den offentliga miljön som är ämnad för att ger rum åt våra känslor och som är ämnad för att visa att vi är många som delar sorgen och oron. Livsröset är en plats där våra tårar kan vara naturliga och tillåtna, ja där stenarna välsignas genom våra droppande tårar. I detta finns en oerhörd kraft! Sorgen finns för att kärleken finns. Kärleken går hand i hand med solidariteten, med viljan att ta ansvar, med viljan till förändring. Att komma hit och lägga en sten är ett sätt för mig att synliggöra att jag bryr mig om, att erkänna mig själv som en kännande varelse. Det är också en kraftfull markering, en signal till mig själv och till alla där ute, att det nu är hög tid att hejda förstörelsen. Vi kan skapa en mänsklig närvaro på planeten som är mycket mer hänsynsfull och varsam än så här.

Det vi gör idag, det är att inviga och påbörja livsröset. Men idag är bara en början. Min förhoppning är att livsröset kommer bli en plats dit många människor kommer framöver och bygger på med fler stenar. Att detta röse fortsätter växa och där varje ny sten är en kärlekshandling, en kärleksförklaring och en hyllning till livets väv.

Jag hoppas också att detta röse blir ett av många livsrösen som kommer växa fram. På olika platser, i olika länder, på alla kontinenter. "

Läs mer om livsröset och invigningsceremonin på Lodyns hemsida samt på Pellas blogg

Diskussion om Dark Mountain

Jag var härom veckan deltagare i "Uncivilisation" - arrangerad av den svenska grenen av Dark Mountain. Jag var där inbjuden som sagoberättare, men deltog också i en del seminarier tidigare på dagen.
Det har blossat upp en debatt om Dark Mountain efter det i Aftonbladet, och diskussionen fortsätter nu på en del bloggar.

Kritikerna till Dark Mountain menar att Dark Mountain är en fatalistisk rörelse som leder till Politisk passivitet. Deras kritik hittar du på Warlenius blogg här

Arrangörerna för Dark Mountain har svarat på kritiken.

Jag har personligen inget intresse att försvara rörelsen Dark Mountain eller de begrepp de använder. Men jag tycker kritiken till stora delar är felriktad. Så jag skickade ett svar till Warlenius blogg. Jag återger mitt svar här:

......

Detta känns för mig som en märklig och onödig polarisering. Jag själv deltog i Dark Mountain-festivalen och upplevde att det fanns rum för många olika perspektiv på vad som sker i världen och hur vi skall tolka exempelvis den finansiella kris vi ser idag. Ni skriver ofta om Dark Mountains syn att ”loppet är kört”. Den viktiga frågan här är väl vilket lopp man anser vara kört. Är det kört för mänskligheten? Är det kört för alla former av civlisationer? Är det kört för vår form av civilisation? Är det kört för det kapitalistiska systemet?

Om man anser att det är kört för mänskligheten håller jag helt med om att det är en uppfattning som inte för något konstruktivt med sig. Om det handlar om att det är kört för civilisationen, så beror det på hur man definierar civilisation. Om det handlar om vår civilisation idag, så handlar det väl om att undersöka vad i denna civilisation som är ohållbart.

Personligen anser jag att vi behöver arbeta utifrån flera olika scenarier. Dels engagera oss inom det nuvarande systemet för att se om det går att transformeras. Att finna former för ekonomisk och politisk organisering som går att förena med en hållbar mänsklig närvaro på planeten. Att integrera naturens rättigheter som en bärande del i de politiska instituionerna och rättsliga systemen är en sådan väg. Att reformera banksystemet och utgivningen av pengar är en annan. För att ta ett par exempel.

Men jag anser också att vi parallellt behöver bygga alternativ som kan fungera om nuvarande system skulle kollapsa. Det finns nämligen en sådan risk och att helt blunda för det innebär stora faror. Om det nuvarande systemet kraschar och helt förlorar sin trovärdighet, då kan inte det enda alternativet vara de skrämmande extremnationalistiska rörelser och ideologier som frodas. Vi behöver då ha formulerat och utvecklat möjliga alternativ som bygger på solidaritet till medmänniskorna och kärlek till jorden.

Ingen kan säkert säga vad som kan hända, tror jag. Vad som kollapsar och inte. Men vi kan se att läget blir alltmer akut. Jag använder mig själv sällan av ord som ”kollaps” utan talar mer om det gröna skifte och den transformation vi står inför. Det är en transformation som jag menar inkluderar djupgående förändringar i det politiska och ekonomiska systemet, såväl som att finna nya kulturella berättelser om vad det innebär att vara människa på planeten jorden.

Ni tror att Dark Mountain hotar den organisering som är nödvändig. Jag tror tvärtom. Dark Mountain-festivalen var en form av organisering som lockade många. Det blev en plats för kreativa möten och diskussioner där frågorna stod i centrum och viktiga tankar kunde lyftas. Jag tror att ni kanske skulle känt er mer bekväma som deltagare än vad ni föreställer er. Ibland är det lätt att göra sig färdiga åsikter om en rörelse. Åsikter som helt enkelt inte stämmer. I alla fall inte för hela rörelsen.

Diskussionen är viktig – om vad vi behöver göra och hur vi bör göra det. Men istället för att fördöma en hel rörelse, se det som en kreativ process där olika grupper med olika fokus uppstår och kan bryta idéer. Det gör vi ju nu i och med denna diskussion, men det vore kanske bättre om ni själva deltagit i festivalen istället för att kasta ur er fördomsfulla och förhastade slutsatser i kvällspressen.

Ekosofen Bolof Stridbeck skrev en gång om fyra strategier för samhällsförändring:

1) Förändra sin livsstil
2) Skapa alternativ. (parallella samhällsformer, ekobyar, mm)
3) Arbeta innanför systemet (t ex parlamentariskt)
4) Arbeta utanför systemet (utomparlamentarisk motmakt – t ex demonstrationer och andra former för att trycka på)

Bolof såg att alla dessa vägar var nödvändiga. Tyvärr fastnar diskussionen istället ofta i vilken av dessa vägar som är den ”enda rätta”. Låt oss lämna den återvändsgränden.

Jag blev inbjuden av tankesmedjan Cogito att skriva ett inlägg i deras debattserie Gröna grundbultar. Här kan ni nu läsa mitt bidrag:

http://www.cogito.nu/artiklar/debatt-frigorelse-bortom-manniskan

Ett seminarium kring inre omställning - 6 maj i Alingsås

Söndagen den 6 maj håller jag ett seminarium i Alingsås på temat "inre omställning". Jag kommer föreläsa kring ekopsykologi och det gröna skiftet, samt ha workshop i naturvakenhet.

Själ och hjärta

- ETT SEMINARIUM KRING INRE OMSTÄLLNING I ALINGSÅS

Föreläsare: Henrik Hallgren

Tid: Söndagen den 6 maj kl 10:00 - 16:30

Plats: Nolbygårds ekokafé och ekbackarna vid Rolfs hög. Vi börjar och slutar på Nolbygårds ekocafé, 2 km nordost om Alingsås utmed väg 890.

Pris: 275.- inklusive vegetarisk lunch och två fikor.
Medtag kontanter. Uppge om ni vill ha specialkost.

Medtag en sjal eller liknande som kan fungera som ögonbindel. Sittdyna eller filt kan också vara bra.

Anmälan och frågor till Martin Olsson larsmartinolsson@yahoo.com eller
070 - 28 17 096. Sista anmälningsdatum den 20 april. Maxantal 35 deltagare.

10:00 - 10:30 Fika

10:30 - 11:30 Det omedvetnas ekologi - om sambandet mellan psyke och natur.
Henrik ger i denna föreläsning en inblick i det fält som brukar kallas ekopsykologi, speciellt då idéhistorikern Theodore Roszaks idé om det ekologiskt omedvetna. För att finna lösningar på miljökrisen behöver vi öppna oss bortom det linjära, rationella tänkandet. Det omedvetna rymmer en stor ekologisk potential.

11:30 - 12:30 Lunch

12:30 - 12:45 Promenad, cykel eller bil till ekbackarna vid Rolfs hög

12:45 - 14:15 Workshop: Naturvakenhet - Medveten närvaro i naturen.
Vi människor är fortfarande i grunden stenåldersvarelser, anpassade för ett liv i närkontakt med träden, jorden, vattnet. Under denna workshop ägnar vi oss åt lustfyllda och spännande övningar som hjälper oss att återknyta till landskapet och dess växter och djur.

14:30 - 15:00 Fika; Nolbygårds ekocafé

15:00 - 16:00 Föreläsning: Det gröna skiftet - Från industrialism till ekologism.
Henrik tar ett unikt helhetsgrepp på de globala ekologiska utmaningarna och dess möjliga lösningar.

Lodyn förvandlas - från företag till nätverk

Den 1:a januari detta år lanserades det "Nya Lodyn". Tidigare var Lodyn namnet på mitt företag som jag drev, delvis tillsammans med Nina Wedborn, och som var inriktat på att hålla kurser och utbildningar i naturvakenhet.
Under 2011 kände jag alltmer en frustration över hur Lodyn hade utvecklats. Dels hade det blivit lite för "marknadsanpassat" på ett sätt som skymde vad jag egentligen önskade att Lodyn skulle vara. Dels upplevde jag att kraften i att endast vara en eller två personer som drev Lodyn, var begränsad.

Det var när jag reste till Findhorn i Skottland och deltog i Art of mentoring, som jag fick inspiration att förändra Lodyn. Lodyn skulle bli vassare, mer radikal i sin framtoning. Och framförallt. Lodyn skulle inte i första hand vara ett enskilt företag - utan en grupp, en gemenskap, ett nätverk.

Det nya Lodyn som lanserades vid årsskiftet består idag av en grupp personer som under många år arbetat i skärningspunkten mellan ekologi, politik, psykologi, konst och andlighet. Gruppen består av ekologer, konstnärer, aktivister, naturvägledare och filosofer.

Vårt fokus ligger på att öppna upp för en ny ekologisk kulturomvandling. Vi kommer arbeta med utbildningar, föreläsningar, skrifter och publikationer, såväl som med manifestationer och kulturella performance. Vi kommer även internt bygga en gemenskap, att skapa en "stam" byggd på stödjande, tillit och ömsisidigt lärande.

Lodyn har fått en omgjord hemsida. Besök oss här

Jag kommer här på bloggen att löpande lägga ut information om vad som händer inom Lodyn.

Det kortsiktiga och det långsiktiga

I ett inlägg tidigare i denna blogg skrev jag om ego-trenden. För att spinna vidare på det så drar jag mig till minnes en artikel av en antropolog som handlade om The long-term and the short-term.

De menade att i alla mänskliga samhällen som antropologer undersökt, så fann man just ett spänningsförhållande mellan det långsiktiga och det kortsiktiga.

Det långsiktiga innebar den större samhällsordning som en individ måste infoga sitt liv i. Men det var inte bara samhällets ordning, utan beskrev också vad som i många kulturer uppfattades som en kosmisk ordning. Vi skulle också kunna tillägga - en ekologisk ordning.

Det kortsiktiga var just den enskilde individens egennytta. De strategier som den enskilde hade för att maximera sin vinst, sin status, eller vad det nu kan vara. I alla de studerade samhällena var det grundläggande att den kortsiktiga egennyttan måste infogas i den långsiktiga helheten.
Antropologerna hade endast funnit ett samhälle som satte den kortsiktiga egennyttan över det långsiktiga. Det är vårt kapitalistiska samhälle.

Visserligen har vi även i vårt samhälle lagar som förhindrar individer att göra vad som helst. Men många lagar är också konstruerade för att befrämja hård konkurrens och egennytta. Idén i det kapitalistiska samhället är att det just är egennyttan som i slutändan är garanten för det långsiktigt bästa. Något som alltfler börjar tvivla på i dessa tider där girighet, egennytta och kortsiktighet leder till ständiga kriser och skandaler.

Snarare finns det mycket som tyder på att det är det långsiktiga som är garanten för den enskilde individens bästa.
Att det kortsiktiga behöver fogas in i det långsiktiga behöver inte betyda att kuva individen. Det handlar om att förstå individen att individen är en social och ekologisk varelse,snarare än en egennyttig varelse. Att vi är en samarbetande varelse snarare än en konkurrerande varelse. Det betyder inte att förneka att individualiteten har en viktig plats.

Alla levande system har två grundbehov: Individuation och Integration. Individuation betyder att utveckla sin särart, självförverkligande, sin egen individualitet. Integration betyder att individen söker delaktighet, sammanhang, att integrera sig med de större helheter den är en del av.

Integration och individuation är lika starka drivkrafter. Båda behövs. Alltså finns The long term inte bara inbyggt som en yttre social norm, utan springer inifrån ett grundbehov hos alla levande system.

Vår utmaning ligger i att förena dessa två storheter. Kortsiktigt och långsiktigt, individuation och integration, frihet och gemenskap. Att finna friheten i och genom sammanhanget. Att hitta möjligheter för individens självförverkligande som harmonierar med den större helheten. En nyckel i detta är insikten att individens lycka ökar genom att ge, snarare än att roffa åt sig, att existentiell mening för den enskilde skapas genom att integrera sig, snarare än att separera sig. Ekosofen Arne Naess menade att vårt individuella självförverkligande är förbundet med ett djupare självförverkligande av vårt "ekologiska själv". Andras självförverkligande blir då en del av det egna självförverkligandet.

En köpfri dag!

Idag - 26 november - var datumet då människor världen över firade en köpfri dag (Buy nothing day). Ett firande som går på tvärs med konsumtionshetsen. Att minska konsumtionen är fortfarande politiskt laddat. Till och med Miljöpartiet hukar för det mesta i frågan och så naturligtvis även andra partier Lite överraskande har statsminister Reinfeldt på senare tid ägnat sig åt filosofiska funderingar i ämnet där han ställer frågan om det verkligen är så att "den som har mest prylar när den dör, vinner" är meningen med livet. Säkert tar han upp ämnet av rent partistrategiska skäl, för att etablera moderaterna som ett miljöparti som är inte bara är teknokratiskt grönt utan som även lyfter de värderingsmässiga gröna frågorna. Det finns nämligen en utbredd kritik av dagens konsumtionshysteri. Inte bara hos radikala miljöaktivister utan bland "vanligt folk". Men liksom "vanligt folk" för det mesta ägnar en stund åt att skaka på huvudet åt masskonsumtionen för att sen ändå gå ut och shoppa, så är det nog enligt samma linje vi skall se Reinfeldts uttalanden. De utgör en parallell till då djurrättsfrågan var het och dåvarande statsminister Göran Persson tillät sig funderingar kring sin etiska motvilja att äta julskinka. Men jag tror nog att när Persson väl satt där vid julborden, så var det inte några vegetariska sådana. Fundera kan man ju alltid göra. Det är "folkligt". Men att sedan verkligen ändra sin livsstil, det är en annan sak! På samma sätt kan Reinfeldt fundera över om konsumtion är meningen med livet, men han kommer likt förbannat vara en av de som överkonsumerar, liksom han försvarar en ekonomisk modell som bygger just på ständigt ökande produktion och konsumtion.

Om du vill läsa om hur jag personligen tillbringade en köpfri dag , besök min blogg om naturvakenhet

EGO - den nya trenden

Ibland känner jag mig bara så helt otrendig. Stannade till i "Pocket Shop" härom dagen och såg att det fanns påfallande många titlar som basuerade ut ett och samma ord: Ego! De stod där på rad "Ego Girl", "Ego Woman", "Egoboost".
Och bara nån timme senare sitter jag på tåget och läser en artikel i tidningen Kupé om Blondinbella som skrivit "Egoboost" Där beskrivs att nu räcker det inte längre med individualism. Nu ska det vara ego! Som om det skulle vara nåt positivt, coolt, trendigt.

Jaha...

Naturligtvis vill Blondinbella provocera, sticka ut hakan, vara lite fräck och vågad. Befria oss från jante. Så att vara "ego" är tydligen det som är inne.

Nu har jag inte läst böckerna, så jag vill inte kategoriskt döma ut dem. Men jag vill ändå uppmärksamma denna trend och tror det säger nåt om vårt samhälle. Något tragiskt.
Problemet är att detta ego-tänkandet går helt på tvärs med våra livsförutsättningar på planeten, där den huvudsakliga insikten vi behöver ta till oss är att allt hänger samman och att allas våra öden är sammanvävda i en global livsgemenskap. Ego-tänkandet förstör också förutsättningarna för att växa som person på ett djupare existentiellt plan. "Egoboost" sägs syfta till att stärka tjejers självkänsla. Och nog måste jag medge att det är ett försonande drag att boken skrivs av en tjej för (huvudsakligen) andra tjejer. Ofta är det just männen som tillåtits göda sitt ego, medan kvinnorna/tjejerna varit de som skall passa upp, understödja, och därmed försakat sina egna drömmar. Men är vägen till ökad självkänsla verkligen detta hyllandet av egot? Knappast. Tvärtom leder det oss in i en ensamhet och en press som för de flesta blir övermäktig.
Rädslan av att inte "vara nån" kan säkert gripa tag i många av oss. Men lösningen kan inte vara en neurotisk självfixering. Tvärtom är det ju orsaken till problemen.

Det är lätt att fastna i en fälla mellan två obehagliga alternativ. Å ena sidan att desperat kämpa för att "vara speciell", att "vara nån",en kamp som ofta kan vara oerhört slitig, där man måste hålla sig ovanför vattenytan för att inte sjunka ned i det andra alternativet: att tillhöra den trista, grå, meningslösa "massan". Men båda dessa alternativ - den hårda pressen när man kämpar efter att vara nån och tomheten i att känna sig tillhöra en anonym grå massa - utgår från samma grundläggande rädsla. De är två sidor av samma mynt.

Men det finns ett tredje alternativ. Att släppa taget och lita på att denna kapitulation kommer öppna en ny stig för oss, bortom den "grå massans" hukande under stelnade normer och förväntningar, och bortom den frenetiska kampen för att "vara nån". En stig som uppenbarar en tillitsfull individualitet som har sin grund just i våra ömsesidiga beroenden, och som hittar sin existentiella bas i att tillhöra ett större sammanhang och att tjäna detta större sammanhang. Detta sammanhang som vi kallar Livet. Att tjäna behöver inte innebära att huka sig, att krympa sig, eller att gå genom livet bärandes på jantelagens ok. Att tjäna livet är det största vi kan göra, och det fantastiska är att vi alla kan göra det i vår vardag på tusen och en olika sätt. Detta är den viktigaste uppgift vi kan ha, och att göra det kräver varken karriär, status eller att vi konkurrerar med andra. Livet finns överallt, omkring oss och inom oss, och att kärleksfullt uppmärksamma det och tjäna det kan vi göra utan ett maniskt "boostande" av egot.

Jag må vara otrendig. Men de kriser som skakar världen tror jag visar att vi är i starkt behov av ett annat sätt att leva, bortom det självförhärligande egots begränsade horisont. Att göra "egot" till det stora slutmålet och det stora idealet kan i slutändan bara leda till förstörelse. Av andra såväl som av oss själva.

Bokanmälan hos Cogito

Det är alltid så roligt att få höra att min bok inspirerat människor! Jag har bl. a fått veta att den använts som studiecirkelmaterial inför en utställningsproduktion på mångkulturcentrum i stockholm, en arkitektfirma med inriktning på hållbarhet har inspirerats av den och en av arkitekterna sa direkt till mig att den kommer betyda mycket för hennes arbete. Delar av den används just nu i en distanskurs i grön ideologi.

Det är så spännande med en bok, tycker jag. Man vet inte vilka sammanhang den kommer till användning. Men så ibland så får man alltså reda på det...

Här är förresten en bokanmälan av det gröna skiftet som finns utlagd på den gröna tankesmedjan Cogitos hemsida:

http://www.cogito.nu/artiklar/bokanmalan-det-grona-skiftet

Bara 84 böcker kvar av "Det gröna skiftet"!

Ja, nu är det inte många tryckta böcker kvar i lager, så passa på att inhandla boken nu. Om du vill hjälpa til att sprida boken, så tipsa gärna bibliotek och be dem beställa den.

Det är inte säkert att jag kommer trycka en ny upplaga. Det skulle i så fall vara om den efterfrågas i större kvantiteter, t ex om nån önskar ha den som kurslitteratur. Så...om du vet nån kurs på t ex universitet eller högskola där den kan passa som kurslitteratur, så tipsa dem gärna.

Det ego-logiska medvetandet

Industrialismens ideologi bygger på en föreställning om kontroll över naturen. Kontroll över den yttre naturen såväl som över den inre mänskliga naturen.

Men det blir alltmer uppenbart att naturen inte så lätt låter sig kontrolleras. Naturen är vild. Även våra psyken är vilda, det vill säga bortom det medvetna, rationella tänkandets kontroll.

Denna vildhet är naturligtvis en stor skräck för det industrialiserade tänkandet. Liksom den omgivande naturen porträtterats som rå, farlig, barbarisk, kaotisk, så har även det omedvetna beskrivits på samma sätt. Som förträngda begär och blinda undertryckta drifter av destruktiv karaktär. Drifter som måste hållas i schack, kuvas, kontrolleras.

Men nu växer det fram en annan syn på det omedvetna. En vild kraft, ja! Men inte i betydelsen rå, destruktiv och kaotisk. Utan som ett helt nödvändigt fenomen som gör att vi överhuvudtaget kan fungera i världen. Det mesta av våra handlingar utgår från det omedvetna. Vi är till största delen omedvetna! Och det skall vi vara glada för. Om det medvetna skulle behöva tänka på allt som det omedvetna utför skulle det ögonblickligen vara kört för oss. Vi skulle inte överleva. Det omedvetna äger en intelligens som vuxit fram genom årmiljoner av evolution och i ett intimt samspel med våra ekologiska sammanhang.

Därför har vissa kallat det för det ekologiskt omedvetna. Den omedvetna intelligensen förbinder oss med våra kroppar, med naturprocesserna, med planetens biosfäriska helhet.

Det talas idag om miljömedvetenhet. Och det är ju givetvis viktigt. Men vi behöver i lika hög grad bli mer ekologiskt omedvetna, vi behöver bli medvetna om det omedvetnas betydelse för att kunna skapa en genuint ekologisk kultur. Lösningen på den ekologiska krisen kommer  inte av att vi skaffar oss ingenjörsmässig kontroll, utan av att lämna ett dualistiskt tänkande där vi bedriver krigföring mot de vilda sidorna av vår tillvaro - inklusive våra egna vilda psyken.

Symbolspråken - konsten, poesin, ritualen - har en potential att ta oss bortom det linjärt rationella tänkandet och bygga broar till vårt omedvetna. Genom aningar, intuitioner, stämningar som når bortom de tydligt definierade orden och kategoriseringarna.

Om det omedvetna kan kallas för det ekologiskt omedvetna så kanske det rationella medvetandet kan kallas det ego-logiska medvetandet. "Ego" tydliggör att det är det medvetna som utgör basen för vad vi i snäv bemärkelse kallar "jaget". Det är det medvetna som definierar gränser mellan jag och icke-jag på ett abstrakt plan. Som sätter en tydlig gräns mellan "vi" och "dem". Jaget betyder implicit en tro på kontroll. Vetenskapsjournalisten Tor Nørretranders skriver i sin bok Märk världen:

 "När jaget uppstår måste det av nödvändighet insistera på kontroll över personen. Det är ju själva idén med ett jag".

 Industrialismens ideologi bygger alltså på ett hyllande av detta jag. Problemet är dock detta som Nørretranders skriver:

"jaget känner sig hotat av allt det okontrollerbara och försöker få bukt med det genom intensivt bruk av kemiska bekämpningsmedel, djurparker och television".

Och med intensivt bruk av snäv linjär logik, skulle jag vilja tillägga.

Medvetandet är ego-logiskt. Den linjära logiken och den instrumentella rationaliteten är ett utmärkande drag för medvetandets strävan efter kontroll.  


Jag vill inte smutskasta det ego-logiska medvetandet. Det är en grundläggande del i vår mänsklighet och har gett oss fantasiska möjligheter. Problemet uppstår när det ego-logiska medvetandet glömmer bort sitt ursprung i det enorma sammanhang som det ekologiskt omedvetna utgör. När det ego-logiskt medvetna tror att det kan klara sig på egen hand. Och när det bekrigar och försöker tämja tillvaron och sin egen själ i desperat strävan efter kontroll. Att försöka förstå och hantera naturens komplexa, cykliska processer genom linjärt tänkande kan i bästa fall ge ett bristfälligt resultat, i värsta fall en katastrof.

Våra icke-medvetna kroppar deltar i en dans med planeten som det ego-logiska medvetandet inte kan ha makt över. Däremot kan det samspela med den vilda tillvaron, precis som i all dans så kan det ego-logiska medvetandet hjälpa till att lära oss vissa danssteg, men snart efter det måste jaget hänge sig och överlämna sig till något annat; rytmen, flödet, det kroppsliga samspelet, känslan, intuitionen, extasen. Samma sak gäller framväxandet av ekologiska kulturer som förmår leva balanserat, varsamt och integrerat inom sina ekosystem. Det ego-logiska medvetandet behöver hänge sig och överlämna sig själv till den vildhet som binder universum samman.

Mp söker vägar till en grön ekonomi

Miljöpartiet håller nu på att utforma ett nytt partiprogram. Partiprogramsgruppen har bland annat skapat en blogg där man kan diskutera olika frågor. SEB-ekonomen Klas Eklund närvarade vid partiprogramgruppens första rundabordsamtal, och hans anförande finns upplagt på webben. Temat han tar upp är relationen mellan ekonomi och hållbarhet.

http://www.youtube.com/watch?v=-l5iCk6CAjE

Två saker kom spontant till mig när jag tittade på anförandet. Det första är hur rätt han har när han ifrågasätter tjänstesamhället som liktydigt med en hållbar ekonomi. Precis som han säger, så är mycket av tjänstesektorn - inte minst turistsektorn - kopplad till stor miljöpåverkan.

"Det postindustriella tjänstesamhället" och "informationssamhället" är inte ett alternativ till industrialism. Tvärtom är industrialismen ofta dess förutsättning. Så här skriver jag i Det gröna skiftet:

Liksom industrialismen dolt och osynliggjort att vi är helt beroende av jorden, så har talet om det ”post-industriella samhället” osynliggjort hur vi fortfarande är beroende av industrialismens maskiner (s 171-172)

Att därför skapa en tjänsteekonomi och tro att den automatiskt är ekologiskt hållbar leder därför helt fel.

Den andra saken jag började fundera på när jag hörde Klas Eklunds anförande var hans oreserverade ofamnande av det nuvarande ekonomiska systemet - om än i modifierad form: Grön kapitalism. Klas Eklund menar att det enda rimliga är att utgå från dagens ekonomiska system, eftersom miljöhoten är så akuta.Vi hinner helt enkelt inte skapa nya ekonomiska system utan måste utgå från det vi har och reformera dem. Det är ett vettigt argument – förutsatt att det går att göra dagens ekonomiska system hållbart. Det vet vi dock inte. Många menar att det inte går.  Kanske finns det en inneboende problematik i dagens ekonomiska system som gör det ohållbart? Just därför är det också viktigt att undersöka och utveckla andra ekonomiska modeller. Jag tror att vägen för Miljöpartiet att gå i denna fråga, är att hålla flera bollar i luften. Mp bör:

1) Arbeta med att göra dagens ekonomiska system så grönt det bara går, genom miljöekonomiska verktyg som skatteväxling, personliga utsläppsrätter, mm.

2) Att utveckla alternativa ekonomiska modeller. Dessa kan om de sedan visar sig positiva och fungerande efterhand överta eller åtminstone komplettera allt större del av det ekonomiska livet. Alternativt kan de vara viktiga om dagens ekonomiska system helt enkelt kollapsar. Det är väldigt märkligt att vi förlitar oss på att ett enda ekonomiskt system skall vara globalt rådande. En pluralistisk ekonomisyn kan istället utgå från en mångfald av ekonomiska former. Det tror jag skapar mer robusta och resilienta ekonomiska förutsättningar.

Moder Jord erkänns rättigheter i Bolivia!

Bolivia är på väg att instifta en historisk miljölag som erkänner Moder Jord rättigheter och som ställer naturen och människan på en jämlik nivå. Enligt Bolivias vicepresident Álvaro García Linera etablerar denna lag ett nytt förhållande mellan människa och natur.

Enligt lagen ses jorden inte bara som en plats som tillgodoser levande varelser med resurser, utan också som en levande organism i sig. Lagen fastställer att:

She is sacred, fertile and the source of life that feeds and cares for
all living beings in her womb. She is in permanent balance, harmony and
communication with the cosmos. She is comprised of all ecosystems and
living beings, and their self-organisation.
 

 Jorden tillerkänns totalt elva rättigheter, bland annat dessa sju:

- Rätten att leva och att existera.
- Rätten att kunna fortsätta vitala cykler och processer fria från mänsklig modifiering.
- Rätten till rent vatten och ren luft.
- Rätten att inte bli förorenad.
- Rätten att inte få cellstrukturer modifierade eller genetiskt förändrade.
- Rätten att inte skadas av storskalig infrastruktur och utvecklingsprojekt som påverkar balansen i ekosystem och de folk som lever på platsen.

Den Bolivianska regeringen planerar också att inrätta ett eget
department och utse en ombudsman för Moder Jord.

Liksom jag i mitt förra blogginlägg om demokratirörelsen i arabvärlden skrev om en historisk händelse, så måste jag nog säga detsamma om denna nya lag. Dessutom har Bolivias president, Evo Morales, bett FN att anta deklarationen om Moder Jords rättigheter. 

Men samtidigt är det naturligtvis ingen ny idé, detta att ge naturen rättigheter. 1972 skrev Christopher Stone sin berömda artikel: "Should trees have standing - Toward legal rights for natural objects." Även Kulturhistorikern Thomas Berry har under många år verkat för idén "Earth Jurisprudence" - som handlar just om jordens rättigheter.

I min bok Det gröna skiftet skriver jag om att låta jordens röster höras, och föreslår ekoadvokater och andra former av verktyg för att utveckla en grön, ekologisk demokrati. Jag använder mig inte uttalat av rättighetsbegreppet. Det är viktigt att vi inte reducerar naturen till en samling rättigheter. John Livingstone menar att rättigheter är ett politiskt instrument som vi försöker pådyvla naturen. Det är imperialistiskt och patroniserande anser han, ett sätt att försöka inordna naturen i våra mänskliga politiska kategorier, ett sätt att försöka tämja naturen. På så sätt liknar kritiken den som ekofilosofer uttryckt angående att koppla samman ekonomi och natur genom att "sätta pris på miljön" - att man då reducerar naturen till ett ekonomiskt perspektiv.

Jag håller med om kritiken till en del, och vi måste vara medvetna om farorna med att använda rättighetsbegreppet. Faran är att vi reducerar naturenoch vår relation till naturen  till enbart dessa rättigheter. Men så behöver det givetvis inte bli. Som en del försvarare av rättighetsidén framhållit så behöver vi inte reducera naturen till rättigheter, lika lite som vi reducerar andra människor till bara en samling juridiska rättigheter. Rättigheterna finns där som en juridisk grundsten, men i de flesta mänskliga relationer finns många andra dimensioner främst närvarande - omtanke, kärlek, omsorg, vänskap. Detsamma gäller vår relation till naturen. Den kan inte reduceras till en politisk eller juridisk relation. Eller en ekonomisk.

I kapitlet Den gröna etiken i min bok, diskuterar jag just grunden för vår etiska relation till världen. Vad jag föreslår är att utgångspunkten är en universell hänsyn som nyfiket och öppet och respektfullt närmar sig den andre (mänsklig eller icke-mänsklig andre). Teorier och begrepp som rättigheter och lyckomaximering kan då användas för att öppna nya perspektiv och för att fördjupa vår respekt, men jag är kritisk till att utforma en enda moralisk princip att utgå ifrån. Det är så jag ser på den utveckling vi nu ser med "Moder jords rättigheter" och "Naturens rättigheter". Det är en fantastisk utveckling som har potentialen att skapa en ny syn på naturen. Men det är inte det enda saliggörande perspektivet för vår relation till naturen. Men som en väg bland många andra tror jag att "Moder Jords rättigheter" kan berika utvecklingen av en genuint ekologisk kultur.

Vi får nu se om Bolivia verkligen tar Moder Jords rättigheter på allvar i praktiken, och inte bara i fina deklarationer och lagförslag. Samtidigt som de nya lagförslagen nu  håller på att godkännas, så tredubblar Bolivia sina investeringar i utvinning av fossila bränslen. Jag undrar vad Moder Jord anser om detta...

Läs mer om Jordens rättigheter:

Ang det nya lagförslaget:
 http://www.guardian.co.uk/environment/2011/apr/10/bolivia-enshrines-natural-worlds-rights

http://www.latinamerika.nu/dubbelmoral-kring-moder-jords-rattigheter

Om Earth Jurisprudence:

http://www.earthjurisprudence.org/

Community Environmental Legal Defence Fund:

http://celdf.org/

En historisk dag

Just nu skrivs historia. Det handlar om ett lands befrielse från en diktator. Det handlar om en folkligt grundad rörelse mot auktoritärt förtryck som sprider sig som en löpeld i arabvärlden. Rapports reporter Eva Elmsäter säger att det är en historisk dag där man har kunnat tvinga bort en envåldshärskare bort från makten med folkliga medel http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22584&a=2324259 .

 Det vi ser hända nu handlar om ytterligare en spik i kistan på den tro på allmakt och kontroll som inte bara finns i arabvärlden, utan som också är inbyggd i den industriella världens tänkande (om än på andra sätt).

Vetenskapen har alltmer övergivit synen på att världen är enkel, rätlinjig och kontrollerbar. Istället består världen av oförutsägbara, dynamiska system på alla nivåer. Den klassiska kaos-teoretiska liknelsen med att en fjärils vingslag i Brasilien kan skapa en tornado i Texas, går att överföra även på sociala system. Vem är "fjärilen" de det nu pågående dramat? Kanske grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi som brände sig själv till döds i en protesthandling och blev en symbol för folkets uppror.

De sociala systemen har länge lagrat frustrationer under årtionden av förtryck, och trots att diktaturens makt verkat stabil på utsidan, har en tranformering varit på gång under lång tid. Men det är just en relativt liten händelse som sedan kan leda till att kasta allt över ända, snabbare än vad någon kunnat tro och förutsäga.Vem hade kunnat förutsäga vad som nu händer i arabvärlden för bara några månader sedan?

I världens mytologier hittar vi ofta samma insikter om hur förändringar fungerar. Tänk på Akilles, den osårbare gudakrigaren i den grekiska mytologin. Efter många storslagna hjältedåd och kraftmätningar föll han tillslut, av ett pilskott avlossat av den ganske oheroiske prins Paris, som träffade i hälsenan, det enda ställe på Akilles kropp som inte var osårbar. Eller ett ännu mer träffande exempel: Tänk på guden Balder i den nordiska mytologin. Han som var skyddad mot alla ting, mot ormars gift, mot stål och stenar. Alla trodde han var osårbar, odödlig, evig. Han dödades av något så oväntat som en liten mistel. Och Balders död markerar inledningen på den process som lever till Ragnarök - världens undergång - som sedan åtföljs av en ny värld som stiger ur vågorna.

Det som setts som orubbligt, odödligt, urstarkt, kan falla oväntat och snabbt. De mest dramatiska och avgörande förändringarna kan orsakas av det oansenliga, anspråkslösa och oväntade. En mistel, eller en grönsakshandlare, kan sätta saker i rullning som varken gudar eller diktatorer kan hejda...

Ekologisk modernisering - Att försöka måla industrialismen grön

"Modernisera Sverige" stod det på Miljöpartiets valaffischer. Visst låter det framåtriktat och just ....modernt. I en rödgrön allians där socialdemokraterna och vänsterpartiet alltmer upplevdes stå för gårdagens ganska trötta lösningar, så bidrog "Modernisera Sverige" till att Miljöpartiet framstod som friskt, ungdomligt och framtidsinriktat.

Miljöpartiet förknippas inte längre med några romantiska miljömuppar på landet, utan med ultramoderna höghastighetståg och andra högteknologiska lösningar på de ekologiska utmaningarna.
Jag tror att det kan locka en hel del väljare.
Men löser det verkligen problemen?

Ekologisk modernisering är en benämning på en teori som växte fram på 80-talet, och vars grundtanke är att vi inte behöver ett systemskifte för att lösa miljöproblemen. Årtiondena innan hade det vuxit fram en debatt som lyfte fram en motsättning mellan industrialism och miljö. Men nu lanserades alltså "ekologisk modernisering" som hävdade att denna motsättning inte var nödvändig. Ekologisk modernisering kopplas samman med idéer som "grön industrialism" och "hållbar tillväxt". Man erkänner att industrialismen visserligen varit orsak till problemen, men att en grön industrialism är lösningen. Genom att industrisamhället får ett miljöfokus så kan industrialismen fortsätta expandera, den ekonomiska tillväxten kan fortsätta som förut, vår högkonsumerande livsstil kan fortsätta fast vi ska konsumera mer miljövänliga varor som industrin tillhandahåller.

Ekologisk modernisering bygger på aktiva statliga ingripanden och regleringar, vilket gör att den skiljer sig från frihandelsentusiasternas idé om att avreglerade marknader där kapitalismen får sköta sig själv, är det bästa för miljön. Ekologisk modernisering som teori är därmed mer socialdemokratisk till sin natur. Göran Perssons "gröna folkhem" är ett tydligt exempel på ekologisk modernisering. Men också nuvarande miljöpartiets inriktning "Modernisera Sverige". Och faktiskt även regeringen Reinfeldt som ibland (eller i alla fall tidigare när klimatfrågan var inne) talar om att sätta spelregler för företagen. Man kan säga att alla partier idag förespråkar olika varianter av ekologisk modernisering. Skillnaderna ligger bara i hur mycket staten skall styra och hur (piska eller morot, te.x).

Miljöpartiet menar sig utgå från en grön ideologi. Vad denna ideologi skulle bestå i, är dock rätt otydligt. Även om tal om naturens egenvärde kan höra någon sällsynt gång, så är det knappast det som präglar vare sig retorik eller praktisk politik. Snarare är det ekologisk modernisering som är det utmärkande draget för miljöpartiet idag, med tanke på vilket språk som används och vilka lösningar som lyfts fram.
Problemet för Miljöpartiet är bara det att utmärkande för ekologisk moderinsering är att det inte är en grön ideologi. Det är en så kallat grön metod som kan användas av de gamla industriideologierna. Den ekologiska moderinseringens utgångspunkt är att det inte behövs något systemskifte och då knappast heller någon ny ideologi.

Ur detta perspektiv så kan vi se ekologismen som en tydlig kontrast till ekologisk modernisering. Ekologismen grundar sig på övertygelsen att vi behöver ett grönt skifte på många olika nivåer - från ontologiska och etiska till ekonomiska och politiska. Vi behöver en systemförändring där vi finner alternativ till tron på ekonomisk tillväxt, industriell expansion och linjärt framstegstänkande.

Ekologismen vill återigen lyfta fram att det finns en konflikt mellan industrialism och ekologi. Inte det att ekologismen vill stänga ned varenda fabrik, men påvisa att själva de grundtankar som är drivande för industrialismen (såväl traditionell industri som ekologiskt moderniserad industri) är oförenliga med en hållbar värld. Jag tror att tiden är redo för en sådan här mer djupgående diskussion. Överallt träffar jag människor som verkligen börjar tvivla på om vi bara kan köra på som vi har gjort. Människor som börjar ifrågasätta sin egen och andras överkonsumtion och undrar om det finns några andra alternativ för samhället.

Frågan är - Vilka vågar ta dessa människor och deras systemkritiska tvivel på allvar? Vågar Miljöpartiet? Eller har man fullt upp med att försöka måla industrialismen grön?