Huvudarrangör för invigningen var nätverket Lodyn och jag var en av dem som höll i själva ceremonin och ett inledningstal. Jag publicerar talet nedan, då jag tycker det kan ge en inblick i vad Livsröset är och tankarna bakom det:
"Varmt välkomna.
Så är vi nu här, redo att anlägga Sveriges första livsröse.
En plats som vi skapar till minne av alla utrotade och hotade arter. En plats
som vi skapar som en hyllning till livets väv.
Berättelsen om vårt jordklot är en fantastisk historia om
hur jorden under årmiljarder förvandlas från en ödslig, död stenklump, till en planet som myllrar av olika livsformer och arter. Aldrig
har den biologiska mångfalden varit så rik som under vår tidsålder. Det är ett
oerhört privilegium att vi som människor får möjligheten att leva i en värld
med sådan rikedom av liv!
Men samtidigt håller någonting på att hända.
Forskare talar idag om att vi idag upplever en massdöd av
arter på jorden. Att en tredjedel av alla världens djur och växtarter hotas av
utrotning. Att utrotningstakten är hundra till tusen gånger snabbare än den
naturliga takt varmed arter annars dör ut. Men egentligen vet kanske ingen
riktigt vilken omfattning utrotningen har. Det är svårt att försöka fånga livet
i statistik och siffror.
Men det som de flesta verkar vara ense om är att orsaken
till den största utrotningen idag – det är människans aktiviteter. Miljögifter,
skövling av skogar, det industriella jordbrukets monokulturer, jakt på trofeer,
utfiskning av våra hav, klimatförändringar.
Alla de här stora perspektiven, statistiken och siffrorna,
väcker känslor inom oss. Kanske vrede, kanske sorg, kanske vanmakt, kanske
vilja till förändring.
Något som kanske kryper oss ännu närmare in på skinnet är
vår egen direkta upplevelse av livsförstörelsen omkring oss. Den där vackra
skogen som vi brukade strosa omkring i, som på ett ögonblick förvandlades till
ett kalhygge, det där klätterträdet som fälldes när vi var barn för att ge
plats åt något bygge. Den där vargfamiljen som vi följt spåren av i roslagen,
och som nu troligen är utplånad.
Vad skall vi göra med känslorna som väcks? Idag finns det
inga offentliga utrymmen där vi tillåts känna och uttrycka vår sorg inför vad
som sker med vår jord. Vi känner till hoten och förstörelsen men lämnas ofta
ensamma med vår smärta och oro. Livsröset som vi skall skapa nu blir en
minnesplats i den offentliga miljön som är ämnad för att ger rum åt våra
känslor och som är ämnad för att visa att vi är många som delar sorgen och
oron. Livsröset är en plats där våra tårar kan vara naturliga och tillåtna, ja
där stenarna välsignas genom våra droppande tårar. I detta finns en oerhörd
kraft! Sorgen finns för att kärleken finns. Kärleken går hand i hand med
solidariteten, med viljan att ta ansvar, med viljan till förändring. Att komma
hit och lägga en sten är ett sätt för mig att synliggöra att jag bryr mig om,
att erkänna mig själv som en kännande varelse. Det är också en kraftfull
markering, en signal till mig själv och till alla där ute, att det nu är hög tid
att hejda förstörelsen. Vi kan skapa en mänsklig närvaro på planeten som är mycket
mer hänsynsfull och varsam än så här.
Det vi gör idag, det är att inviga och påbörja livsröset. Men
idag är bara en början. Min förhoppning är att livsröset kommer bli en plats
dit många människor kommer framöver och bygger på med fler stenar. Att detta
röse fortsätter växa och där varje ny sten är en kärlekshandling, en kärleksförklaring
och en hyllning till livets väv.
Jag hoppas också att detta röse blir ett av många livsrösen
som kommer växa fram. På olika platser, i olika länder, på alla kontinenter. "
Läs mer om livsröset och invigningsceremonin på Lodyns hemsida samt på Pellas blogg