Ekologismens sex perspektiv på det gröna skiftet:

1) Den gröna förståelsen - allt hänger samman
2) Den gröna etiken - kärleken till livet
3) Den gröna maktanalysen - de sammanvävda förtrycken
4) Den gröna demokratin - att låta jordens röster höras
5) Den gröna ekonomin - ett livsbaserat perspektiv
6) Det gröna jaget - sökandet efter helhet och djup

Vad detta innebär förklaras i min bok, på denna blogg, samt i denna artikel.


torsdag 14 juni 2012

Livsröse invigt i Stockholm!

Sverige har nu sitt första livsröse! Det är ett monument av stenar skapat till minne av alla de arter som utrotats och hotas av människans framfart. Det är en hyllning till livets väv. Livsröset invigdes på Världsmiljödagen den 5 juni i år genom en vacker ceremoni. Men invigningen var bara början. Livsröset är en minnesplats att kunna gå till och lägga en sten för de utrotade och hotade arterna. Så gå gärna till livsröset och bidra med en sten. Röset liger i Stora skuggan nära universitetet. På kullen mellan 4Hgården och den sk amfiteatern. Det finns en klockstapel alldeles nedanför.
Huvudarrangör för invigningen var nätverket Lodyn och jag var en av dem som höll i själva ceremonin och ett inledningstal. Jag publicerar talet nedan, då jag tycker det kan ge en inblick i vad Livsröset är och tankarna bakom det:

"Varmt välkomna.
Så är vi nu här, redo att anlägga Sveriges första livsröse. En plats som vi skapar till minne av alla utrotade och hotade arter. En plats som vi skapar som en hyllning till livets väv.
Berättelsen om vårt jordklot är en fantastisk historia om hur jorden under årmiljarder förvandlas från en ödslig, död stenklump, till en planet som myllrar av olika livsformer och arter. Aldrig har den biologiska mångfalden varit så rik som under vår tidsålder. Det är ett oerhört privilegium att vi som människor får möjligheten att leva i en värld med sådan rikedom av liv!
Men samtidigt håller någonting på att hända.
Forskare talar idag om att vi idag upplever en massdöd av arter på jorden. Att en tredjedel av alla världens djur och växtarter hotas av utrotning. Att utrotningstakten är hundra till tusen gånger snabbare än den naturliga takt varmed arter annars dör ut. Men egentligen vet kanske ingen riktigt vilken omfattning utrotningen har. Det är svårt att försöka fånga livet i statistik och siffror.
Men det som de flesta verkar vara ense om är att orsaken till den största utrotningen idag – det är människans aktiviteter. Miljögifter, skövling av skogar, det industriella jordbrukets monokulturer, jakt på trofeer, utfiskning av våra hav, klimatförändringar.
Alla de här stora perspektiven, statistiken och siffrorna, väcker känslor inom oss. Kanske vrede, kanske sorg, kanske vanmakt, kanske vilja till förändring.
Något som kanske kryper oss ännu närmare in på skinnet är vår egen direkta upplevelse av livsförstörelsen omkring oss. Den där vackra skogen som vi brukade strosa omkring i, som på ett ögonblick förvandlades till ett kalhygge, det där klätterträdet som fälldes när vi var barn för att ge plats åt något bygge. Den där vargfamiljen som vi följt spåren av i roslagen, och som nu troligen är utplånad.
Vad skall vi göra med känslorna som väcks? Idag finns det inga offentliga utrymmen där vi tillåts känna och uttrycka vår sorg inför vad som sker med vår jord. Vi känner till hoten och förstörelsen men lämnas ofta ensamma med vår smärta och oro. Livsröset som vi skall skapa nu blir en minnesplats i den offentliga miljön som är ämnad för att ger rum åt våra känslor och som är ämnad för att visa att vi är många som delar sorgen och oron. Livsröset är en plats där våra tårar kan vara naturliga och tillåtna, ja där stenarna välsignas genom våra droppande tårar. I detta finns en oerhörd kraft! Sorgen finns för att kärleken finns. Kärleken går hand i hand med solidariteten, med viljan att ta ansvar, med viljan till förändring. Att komma hit och lägga en sten är ett sätt för mig att synliggöra att jag bryr mig om, att erkänna mig själv som en kännande varelse. Det är också en kraftfull markering, en signal till mig själv och till alla där ute, att det nu är hög tid att hejda förstörelsen. Vi kan skapa en mänsklig närvaro på planeten som är mycket mer hänsynsfull och varsam än så här.
Det vi gör idag, det är att inviga och påbörja livsröset. Men idag är bara en början. Min förhoppning är att livsröset kommer bli en plats dit många människor kommer framöver och bygger på med fler stenar. Att detta röse fortsätter växa och där varje ny sten är en kärlekshandling, en kärleksförklaring och en hyllning till livets väv.
Jag hoppas också att detta röse blir ett av många livsrösen som kommer växa fram. På olika platser, i olika länder, på alla kontinenter. "
Läs mer om livsröset och invigningsceremonin på Lodyns hemsida samt på Pellas blogg





torsdag 7 juni 2012

Diskussion om Dark Mountain

Jag var härom veckan deltagare i "Uncivilisation" - arrangerad av den svenska grenen av Dark Mountain. Jag var där inbjuden som sagoberättare, men deltog också i en del seminarier tidigare på dagen.
Det har blossat upp en debatt om Dark Mountain efter det i Aftonbladet, och diskussionen fortsätter nu på en del bloggar.

Kritikerna till Dark Mountain menar att Dark Mountain är en fatalistisk rörelse som leder till Politisk passivitet. Deras kritik hittar du på Warlenius blogg här

Arrangörerna för Dark Mountain har svarat på kritiken.

Jag har personligen inget intresse att försvara rörelsen Dark Mountain eller de begrepp de använder. Men jag tycker kritiken till stora delar är felriktad. Så jag skickade ett svar till Warlenius blogg. Jag återger mitt svar här:

......

Detta känns för mig som en märklig och onödig polarisering. Jag själv deltog i Dark Mountain-festivalen och upplevde att det fanns rum för många olika perspektiv på vad som sker i världen och hur vi skall tolka exempelvis den finansiella kris vi ser idag. Ni skriver ofta om Dark Mountains syn att ”loppet är kört”. Den viktiga frågan här är väl vilket lopp man anser vara kört. Är det kört för mänskligheten? Är det kört för alla former av civlisationer? Är det kört för vår form av civilisation? Är det kört för det kapitalistiska systemet?

Om man anser att det är kört för mänskligheten håller jag helt med om att det är en uppfattning som inte för något konstruktivt med sig. Om det handlar om att det är kört för civilisationen, så beror det på hur man definierar civilisation. Om det handlar om vår civilisation idag, så handlar det väl om att undersöka vad i denna civilisation som är ohållbart.

Personligen anser jag att vi behöver arbeta utifrån flera olika scenarier. Dels engagera oss inom det nuvarande systemet för att se om det går att transformeras. Att finna former för ekonomisk och politisk organisering som går att förena med en hållbar mänsklig närvaro på planeten. Att integrera naturens rättigheter som en bärande del i de politiska instituionerna och rättsliga systemen är en sådan väg. Att reformera banksystemet och utgivningen av pengar är en annan. För att ta ett par exempel.

Men jag anser också att vi parallellt behöver bygga alternativ som kan fungera om nuvarande system skulle kollapsa. Det finns nämligen en sådan risk och att helt blunda för det innebär stora faror. Om det nuvarande systemet kraschar och helt förlorar sin trovärdighet, då kan inte det enda alternativet vara de skrämmande extremnationalistiska rörelser och ideologier som frodas. Vi behöver då ha formulerat och utvecklat möjliga alternativ som bygger på solidaritet till medmänniskorna och kärlek till jorden.

Ingen kan säkert säga vad som kan hända, tror jag. Vad som kollapsar och inte. Men vi kan se att läget blir alltmer akut. Jag använder mig själv sällan av ord som ”kollaps” utan talar mer om det gröna skifte och den transformation vi står inför. Det är en transformation som jag menar inkluderar djupgående förändringar i det politiska och ekonomiska systemet, såväl som att finna nya kulturella berättelser om vad det innebär att vara människa på planeten jorden.

Ni tror att Dark Mountain hotar den organisering som är nödvändig. Jag tror tvärtom. Dark Mountain-festivalen var en form av organisering som lockade många. Det blev en plats för kreativa möten och diskussioner där frågorna stod i centrum och viktiga tankar kunde lyftas. Jag tror att ni kanske skulle känt er mer bekväma som deltagare än vad ni föreställer er. Ibland är det lätt att göra sig färdiga åsikter om en rörelse. Åsikter som helt enkelt inte stämmer. I alla fall inte för hela rörelsen.

Diskussionen är viktig – om vad vi behöver göra och hur vi bör göra det. Men istället för att fördöma en hel rörelse, se det som en kreativ process där olika grupper med olika fokus uppstår och kan bryta idéer. Det gör vi ju nu i och med denna diskussion, men det vore kanske bättre om ni själva deltagit i festivalen istället för att kasta ur er fördomsfulla och förhastade slutsatser i kvällspressen.

Ekosofen Bolof Stridbeck skrev en gång om fyra strategier för samhällsförändring:

1) Förändra sin livsstil
2) Skapa alternativ. (parallella samhällsformer, ekobyar, mm)
3) Arbeta innanför systemet (t ex parlamentariskt)
4) Arbeta utanför systemet (utomparlamentarisk motmakt – t ex demonstrationer och andra former för att trycka på)

Bolof såg att alla dessa vägar var nödvändiga. Tyvärr fastnar diskussionen istället ofta i vilken av dessa vägar som är den ”enda rätta”. Låt oss lämna den återvändsgränden.